Livet är så fint just nu. Stressigt och slitsamt på ett sätt jag innan bara hört talas om, där livet består av 30% logistik och 45 % underhåll. Diskbänksrealismen är vardagens kriskål, sprider sig som en löpeld. Möglig yoghurt på köksbordet, en brun banan under soffan och när jag sminkar mig omringas jag av en frän bajsdoft blandat med aceton. I sophinken ligger Iduns gamla blöja och mitt uttjänta nagellack och gör sig påmind. Måste gå ut med soporna. Men det är också brunbrända kinder och stora blåa ögon. Idun lilla hand i min. Smutsiga klänningar och solkräm i hela lägenheten. Det är fräkniga näsor och stora framtänder. Algot räknar ner dagarna till sommarlov och berättar för allt som rör sig att efter sommaren börjar han tvåan. Han hör bra igen, kan läsa och har växt ut alla kläder jag köpte i höstas till honom. Jag grät en skvätt i veckan när jag cyklade förbi studenter för jag kunde se Algot så tydligt framför mig. Det är deadlines och hackigt minne, handbroms och utbrott om att jag måste vila. Skäller kanske för mycket på barnen ibland och lägger för mycket pengar på hämtmat. Nackspärren som hela tiden ligger latent. Jag har också sovit på soffan det senaste halvåret. Utan någon dramatisk anledning mer än att det är personer överallt hela tiden. Våra barn sover inte speciellt självständigt och soffan har blivit min frizon. Kan känna sån enorm lättnad i kroppen när jag känner soffans sträva, kalla tyg mot min kropp. Så ser vårt nattliv ut just nu. Det är inte för alltid. Samtidigt är jobbet mer mest och bäst än någonsin. Det är roligt och känns meningsfullt. Och underbart att kunna få hänge mig till något jag verkligen tycker om. Mina 20-års någonting spenderade jag med att gå i terapi, bearbeta de trauman som spände ut allt mitt skinn och programmera om hjärnan. Min terapeut lovade mig att det gick och hon hade nog rätt. Under tiden gifte jag mig och fick barn dessutom och lagade mig själv lite i taget. Som ett lapptäcke. Ibland sörjer jag den delen av mitt liv, att så mycket tid gick till det, men inte så mycket längre. För nuet kan nu få lov att vara något helt annat. Jag kan äntligen höja blicken och springa efter vad jag i hjärtat vill. Överleva har ersatts med att leva. Kanske den finaste förvandlingen jag varit med om. Att få leva ett helt vanligt liv.
