Det svåraste med att vara bloggare är när man är i någon sorts förändring, stor som liten. Men speciellt den diffusa "jag känner mig annorlunda", eftersom det känns så otroligt naket och naivt. Och rysaren kring att man vet faktiskt inte själv vart man hamnar. Det finns också något icke kompatibelt med utforskandet och det publicerade ordet. Tanken på att man sagt "jag ska till vänster" men i stället går till höger är hårresande. Vilken bluff man är! Men egentligen handlar det bara om en människa som försöker förstå vem hen är just i den här tiden i livet. Totalt normalt alltså. Så ni får ursäkta tvärsvängningarna. Eller det totala tafattheten när motsatsen händer. Det vill säga, ingenting. Det finns dem som totalt älskar barnmode, köper mer och dyrare till sina barn än till sig själv, så är inte fallet med mig, hehe. Men, jag kan absolut uppskatta en skojig outfit mellan bajsblöjorna. Vilket också Idun uppskattar tydligen. Har en känsla att Idun varit grym på 80-talet. Jag visste det skulle bli uppseendeväckande när jag började köpa på mig svarta plagg. Kanske var det precis därför jag ville utforska andra färgskalan i garderoben. Som när jag var liten och gillade att rita. "Ska du bli konstnär?", sa någon och jag slutade rita. Eller när jag skrev för Helsingborgs Dagblad i gymnasiet och alla siade om att jag skulle bli journalist. Istället slutade jag skriva. Uppenbarligen är det något med hörn som får mig börja svettas. Tyvärr befinner jag mig i totalt fel bransch för det. Där nischar, algoritmer och andras gillande dikterar. Men jag skulle gärna vilja ha lite fler hörn att välja mellan, thats all.
