[caption id="attachment_2147369071" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Har ändå rivit av en del jobb idag, även om det är sånt som är skönt att få gjort, men lite otacksamt för det syns ingenstans. Förutom kanske i själen då och det kanske räcker. För om den dör den, vad har vi då? Mitt liv är ganska stökigt för tillfället. Rent praktiskt alltså, så det är några delar ångestladdat, några delar en känsla av lättnad av att städa upp i det. Det blev stökigt för att den här vintern blev lite jobbigare än jag trodde, så jag orkade inte mer än att städa upp i mig själv. Oklart varför egentligen. Det var inte bara en grej, det hade man kanske klarat. Nej, det ena avlöstes av det andra, besvikelser, prestation och oro om varannat. När man slåss på för många fronter samtidigt, så räcker man inte till och kommer lätt av sig. Går vilse, vägen viker av och helt plötsligt är man någon annanstans. Inte av ondo nödvändigtvis, men det kan vara jobbigt ändå. När något annat bestämde åt en. Tills man sett sig omkring och lärt känna allt det nya. Att gå vilse, om än bara för en liten stund, gör mig så otrolig skör ibland. Det triggar liksom mitt största problem: den inneboende känslan av ensamhet som jag brottats med stora delar av mitt liv. Även fast jag vet att jag inte är det. Konstigt det där, ensamheten. Ibland blir jag orolig att Algot ska ha ärvt den. Det ängsliga. Som när han kommer hem och säger att han är ensam och ingen vill leka med honom. Trots att jag vet att han har flera fina kompisar tog jag såklart upp det med en av hans pedagoger och fick det fina svaret "det är bra att du sa till, för även om vi ser att han leker med andra och har många kompisar, så kan känslan ändå vara där". Jag fick bita mig i läppen, för det är just det jag har längtat efter att fler ska förstå, se och ta hänsyn till utan att nödvändigtvis kunnat sätta ord på det.
