Så springer tiden iväg, fragmentarisk och full av scener, ögonblick som frys till is, avgörande meningar och brinnande känslor, gråtattacker och skrattanfall och hopplöshet och ett jävla driv. Sen öppnar man WordPress där allt är prydligt och sammanhängande, systematiskt, full av verktyg och smarta lösningar och va? Kan ett helt liv verkligen få plats här? Jag är ju mer. Livet är större än ramen. Glömde jag säga det? Mitt liv har inga praktiska lösningar, ingen jämn takt, inget man kan kan dansa rytmiskt till. Snarare ett inferno av techno och jag kan känna hur jag spricker och lagas. Ramlar och reser mig. Skrapar knäna, springer, svettas, full av adrenalin. Jag blir till. Formas. Lär mig, sörjer, gläds. Fylls av hjärtslag och liv. Vecklar ut, blommar ut. Slocknar. Kan ibland känna så tydligt hur den här tiden i mitt liv kommer prägla mig för alltid. När jag var strax över 30. Jag minns inte helt, men då någongång. Jag känner mig liten, sårad och ängslig. Stor, stark och här kommer jag. Hur kan man vara båda? Allt i samma tid? Sist jag kände såhär var strax efter gymnasiet. Världen var min, allt var möjligt men samtidigt gud vad rått och mörkt och kallt det är där ute. Om jag stod inför ett vägskäl innan är jag påväg nu. Igen. Står mitt i vägen. Svajar framåt, sidled, bakåt. Blir påkörd. Kör på. Som alla vet så är inte vägen spikrak. Fan va ont det gör, fan va kul jag har. Va trött jag är. Så spännande allt är.
