Idun har varit hemma en vecka, jag tror aldrig vi någonsin har vabbat Algot så länge och inser kanske först nu hur förskonade vi varit. Algot fick vara hemma måndag och tisdag i någon ren protest mot det dåliga vädret. Han sa att han var trött och jag klandrar honom inte. Jag är också trött. Igår var vi alltså hemma hela familjen och när jag gick och la mig så viskade jag och Anton till varandra "vilken mysig dag det ändå varit idag". Min PMS har släppt, Idun är glad igen och regnet gjorde att alla kände att det var ganska okej att bara vara inne hela dagen, så då var vi det. Men den stora skillnaden? Jag kände mig inte jagad. Det var en av de stora anledningarna till att jag beslutade mig för att inte fortsätta med JWHF längre. Jag tror inte man förstår hur ofantligt mycket tid jag lagt på denna platsen. Vilket gjorde att beslutet satt långt inne. Jag har gett föräldrarledigheter, kvällar och helger i över tre år. Igår när jag gick en promenad med Ida frågade hon mig hur lång tid det tog för mig innan jag landade i beslutet. Eftersom hon vet vad det innebär att ge sig själv till en idé. - Över ett år, svarade jag. JWHF's avslut blev inte lika pampig som jag tänkte mig. Med rätt förutsättningar hade jag velat ha en fest varje dag till sista inlägget. Hylla, minnas och säga tack. Men så har jag varit knädjup i småbarnslivet senaste veckorna. På ett sätt blev det en sista bekräftelse på att detta var rätt beslut. För när jag la mig i sängen med Idun igår utan ett adrenalinpåslag av stress så kände jag livet inom mig. Känslan av frid spred sig under hunden och jag somnade. Jag gillar att jobba och har roliga saker framför mig som jag ser framemot. Men till mångas förvåning har jag ingen master-plan. Jag har kunder jag tycker om att jobba med och som fortsätter, vilket känns roligt. Men inget geni-drag i rockärmen. Ingen ny lansering, ingen ny storslagen idé. Jag säger inte hejdå till JWHF för att göra något annat som är typ likadant, utan jag vill ju ändra mitt liv och göra så att det slår i samma takt som jag.
