[caption id="attachment_2147370254" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Klockan är fem på morgonen och jag kan inte somna om. Baksidan av en sparkandes unge på insidan och en ilsken förkylning på utsidan. Jag känner bebisen en hel del nu när jag vilar. Fladdret har blivet mer som energiska små buffar. Ibland hoppar jag till och med till av ett litet tjut när det kommer en mjuk stöt. Och så ligger jag blixtstilla för jag vill känna mer. Det är fortfarande så oregelbundet men mysigt när det händer. När jag springer omkring på dagarna känner jag mig mest full av mage och vätska och vissa kvällar är min mage så spänd och arg på mig att jag ibland tänker ”nu har jag tagit sönder min kropp”. Men den kämpar på och följer med mig så gott den orkar, fast det borde bara tvärtom. Men med det sagt så ursäktar jag mig mycket mer nu. På det bra sättet alltså. Går ifrån när jag behöver, säger till och ber om hjälp när jag behöver. Livet fortsätter såklart både under graviditet och under bebistiden, man måste bara justera lite. I skrivande stund är jag på en kreativ kick-off på Villa Strömfors med 15 andra kreatörer och egenföretagare. Ett fint intiativ för alla oss som jobbar mkt själv, utan en regelrätt chef eller stor organisation i ryggen som anordnar roliga happenings åt en. Men här har jag ändå redan missat 1 workshop och gick och la mig först av alla för jag var tvungen att vila och sova. Ändå en liten vinst för mig att faktiskt göra så, istället för att ”stå ut” av någon konstig förväntning jag tror finns. Det är egentligen något jag vill fortsätta med oavsett gravid eller inte. Lysssna inåt och ta hand om mig själv, som det heter. Vad det är är olika för alla. Benämns på olika sätt. Jag älskar exempelvis sociala sammanhang, men blir trött av detsamma. Tog mig lång tid att på riktigt förstå att det kan va så. Att man blir glad av människor, men samtidigt trött. Länge skämdes jag för det. Kände mig elak som ”blev trött av människor” fast ville skrika att jag också älskar det. Största insikten är väl att låta det vara okej. För ju mer jag justerar i mitt liv, går efter min egen rytm och ödmjukt förklarar läget för andra desto mer energi har jag kvar att göra fler saker som jag faktiskt vill göra och drömmer om. Och orkar vara mer närvarande när jag faktiskt är med folk. Men det är läskigt att börja för det går emot precis allt jag tränat in hela mitt liv. Varit felprogramerad så länge och nu är jag mitt i processen att koda om hela systemet. Tar tid, är omständigt och kostsamt i känslor ibland. Men totalt värt det för här ligger jag gravid, förkyld och kan inte sova men är glad ändå.
