Jag gråter ner i kaffekoppen jag är ledsen för att jag sovit dåligt somnade halv fem på morgonen och Algot vaknade en timme senare det är längesen det hände sist och det är skönt, men kroppen är trött från förra året så en sån här natt tar hårt nu jag känner mig dålig när jag sjukanmäler mig. Dömd, fast nog mest från mig själv frustrerad eftersom jag måste avboka allt jag slickar bort tårarna från läpparna samtidigt som jag säger något om att nu är den här veckan förstörd eftersom det är så lång tid det tar att återhämta mig helt från en sömnlös natt. Anton reser sig, hämtar en smörkniv, det skramlar i lådan det är precis så att jag hör honom: Gör det så mycket då? han slätar inte över tar inte till lätta argument om att jag är duktig ändå att jag gör så mycket hela tiden, försöker inte övertyga mig om att jag är bra duktig han tittar inte ens på mig när han säger det bara brer sin macka för det är inget märkvärdig han slutar inte älska mig, är inte besviken gör inte långa listor rabblar inte vad jag gjorde igår eller skall göra imorgon deklarerar ingenting, kämpar inte för att kompensera något han låter mig vara låter mig vara där jag är idag orden sjunker in i mig tröstar mig, ett år gör skillnad och jag svarar nä, det gör inget
