Jag vet inte varför jag känner sånt motstånd att uppmärksamma att 2021 är slut och att nästa år håller på att börja. Det känns som en kombination av att inte vilja jixna något och känslan av att ha hittat en skatt som jag vill behålla för mig själv ett tag. 2021 var en transportsträcka för mig. Varken dålig eller monumental, men många saker landade. Jag lät mig känna saker jag ignorerat, vågade säga hejdå till saker jag var rädd att jag skulle sakna och nosat nyfiket på annat. Det här hänt ganska stora saker både privat och på jobbet. Det sistnämnda kommer jag berätta mer om längre fram. Samtidigt så köpte vi en ny drömlägenhet och sålde den vi växt upp i. För blotta ögat ser allt ut precis som vanligt, men förändringarna väntar runt hörnet. Jag ser framemot allt, känner pulsen rusa, magkänslan är intakt. Men några konkreta saker på tröskeln till 2020 då? När jag legat på soffan idag har jag tänkt på: Att allting går så smärtfritt som det går med flytt hit och dit. Inga oväntade händelser, inga sura miner, bara kroppsarbete och inredningsdrömmar. Det känns som att den måste vara med för det kan vara en deal breaker, om den processen läcker mer energi än väntat. Shoot me, men jag längtar efter en solsemester med min familj. Jag spenderar gärna två av årets femtiotvå veckor på antingen Mallorca eller i Italien. Jag vill vara ensam hemma en vecka. Typ skolka från familjelivet. Hitta en barnvakt till barnen som de gillar och som vi är trygga med. Vi behöver avlastning och livet (med både avstånd och sjukdom) har krånglat till det, inget att hymla om. Fortsätta läsa en bok varannan månad. Gud vad mitt inre och mitt sinne har mått bra av det. Tangenterna flyger dessutom lättare som en bonus. En pampig 35-års fest! Nu kom Idun och störde mitt dagdrömmeri med en blöja full av verklighet.... ....allt är livet och jag vill ha allt som är livet!
