Vecka 30, äntligen! En liten milstolpe för mig, i alla fall mentalt. Nu är det mindre 1/3 kvar till bebisen är utanför magen och som jag ser framemot det! Dessutom finns det en viss lättnad att gå in i vecka 30 för det händer något även hos andra när man säger någonting med en trea framför när de frågar hur långt gången man är. "Aha, men det är ju snart", nickar dom glatt. Visst det är 10+ veckor kvar och bebisen ska dubbla sin vikt men JA jag nickar gärna med. Behöver den inställningen just nu. Ibland behöver man få känna att det är snart. Men hur som helst, här kommer en uppdatering om just nu i alla fall. [gallery columns="2" size="full" ids="2147371158,2147371157"] Cravings – Apelsin Mer är livets dryck just nu. Fortsätter att klunka vatten som en sinnessjuk person. Så är en väldigt törstig person just nu. Bokstavligt talat. Äter inte – äter det mesta men har väldigt lite aptit nuförtiden. Orkar knappt äta något och när jag väl gör det blir jag så mätt att jag tänker "nu sprängs jag". Krämpor – Åh alltså. Denna graviditet känns mer fysiskt än den med Algot vill jag lova. Men jag har varit glad-ish det mesta av tiden och det väljer jag any day över psykisk ohälsa. Även om jag stundvis blir väldigt trött av att gå runt och vara medveten om att jag har ett blygben. Foglossning, inte så glamorösa grejer. Men glad att jag fortfarande har så mild variant då jag ändå rör mig stup i kvarten. Men ändå. Längtar ibland något sinnessjukt att få ha min kropp ifred. Går jag in i känslan för mycket så känner jag mig som en inkubator utan något självvärde och då blir jag nästan gråtfärdig. Namn – Vi har ett! Och har till och med börjat kalla bebisen i magen för det. Känns konstigt, läskigt och mysigt. Ibland säger jag namnet och ändrar mig snabbt till "jag menar, den". Antar att det är någon försvarsmekanism som kickar in. Favorit outfit – När magen var på plats började en liten klädglädje smyga sig på i igen och jag köpte faktiskt ett par nya klänningar även fast det ofta deklareras att det är "onödigt". Så må vara, men jag har känt mig finare och bättre tack vare. Trodde aldrig jag skulle säga det, men tajta klänningar har blivit en favorit. Humör – helt ok! Jag har varit mycket mycket mycket gladare denna gång än med Algot. Men med Algot är jag ganska säker på att jag gick in i en graviditetsdepression. Denna gång försökte jag haffa mig ett fint litet säkerhetsnät inför allt för jag visste att jag behövde stöd. Och att bara få ha det, känna sig trygg, har hjälpt så mycket att jag klarat saker ganska bra. Man behöver få känna sig trygg. Nervös över – Förlossningen. Jag börjar få ofrivilliga backlash från förlossningen med Algot. När jag går på toa får jag helt plötsligt upp i huvudet hur det var att få lavemang. När jag våndades i badkaret på sjukhuset (hatade det badkaret, det kändes som ett hån med levande ljus och klassisk musik). Jag tror jag bara lämnade förlossningen där sist och försökte desperat gå vidare. Nu poppar den upp som gubben i lådan och jag märker hur jag ändå börjar bli lite nervös. Sover – upp och ner. Vissa nätter ligger jag vaken flera timmar och är så trött dagen därpå att jag är helt groggy. Andra nätter går relativt smärtfritt och då känner jag mig så tacksam. Sömnen, så viktig den är. Jag går och lägger mig tidigt och vilar mycket. Det är skönt. Och ser framemot två lugna sista månader så jag kan sova ännu mer. Jag vill aldrig mer uppleva den fruktansvärt smärtsamma insomna och sömnlösheten som jag gjorde 2016. Vill hinna innan – fatta att vi ska ha en bebis. Häromdagen tittade jag och Anton hålögt på varandra och sa "vad behöver en bebis egentligen". Båda chockade över att det faktiskt ska bo en människa till här hemma. Vi blev kanske lite kaxiga med ett barn redan, men helt plötsligt insåg vi att det är nästan 5 år sen vi hade en bebis sist och att vi glömt allt. Gulp. Måste kolla att Algots gamla vagn inte möglat, köpa en ståbräda, skruva ihop sängen och shit pommesfritt. Saker jag tänker på – nu har katastroftankarna kickat in. Jag vetetusan vad det ska vara bra för med jag får så lätt katastroftankar när jag är gravid. Är rädd när Algot gungar för högt, när Anton inte svarar i telefonen, när jag tappar håret eller har ont i ryggen. För vem är jag att tro att jag ska få ett lyckligt slut. Ibland känns insatserna så höga att jag blir helt svettig.
