Huh, jag har haft (har) några riktigt gravida dagar. Det står någonting i appen om att det är en intensiv tillväxtperiod nu, vilket känns kan jag meddela. När jag läste att bebisen ska dubbla sin vikt från nu till födseln så började jag gråta i soffan. Hur ska det gå till? snyftade jag fram. Jag känner mig redan sprickfärdig. Det drar något så vansinnigt i magen, jag blir andfådd bara av att typ stå upp och så är bebisen fortfarande så liten att den kan röra sig hejvilt där inne. På bekostnad av mina organ och min urinblåsa, vill jag tillägga. När jag skulle gå och möta Anton i förrgår var jag nära att vända tillbaka med gråten i halsen för jag knappt kunde gå utan känslan av att faktiskt kissa på mig. Och nu börjar även den där perioden när jag ser mig själv på bild och tänker "herregud". Det kom (som allt annat) lite tidigare denna gång, men jag minns med Algot att i slutet av graviditeten blev jag liksom helt deformerad i ansiktet. Näsan blev bredare, minns känslan av att ansiktet "fastnade" i halsen och hela kroppen var som en uppblåsbar madrass. Det var något annat än att "bara gå upp i vikt", när hela den mänskliga kroppsformen försvann och in tågade Nalle Puh. Typ. Jag vet att jag överdriver, men det känslan. Herregud så trist. Känner mig en aning vissen i skrivande stund. Det är då man börjar funderar på om man ska klippa håret, flytta eller lägga sig ner och ge upp allt. Hänger i princip upp lappar som säger "don't do it" och kollar på vänner istället. Inga stora beslut förrän minst ett halvår efter förlossningen. Upprepar det går över, det går över, det går över, i huvudet. Men jag måste erkänna att detta tillståndet, speciellt de senaste dagarna (hoppas det hinner bli bättre igen innan bebis ska komma ut), stundvis tagit rätt rejält på humöret.
