Idag skyndande jag mig hem tillbaka från lämning. Idun var så trött att hon knappt orkade hålla huvudet rakt. Men låg såklart ändå och babblade i sin säng i 40 min innan hon somnade. Blundar hon så sover hon, och då räcker väl ett par blinkningar? Hur som helst. Jag skyndade mig tillbaka för att jag verkligen ville att hon skulle sova hemma så jag kunde måla våra socklar i lägenheten. Vi ska ta bilder på lägenheten ifall vi hittar något annat. Jag blir så stressad av hela flytt-processen att vi helt enkelt få ta det i etapper. I alla fall. Jag ville måla. När jag var klar levde jag på lånad tid. Trött och jag visste inte hur lång tid jag hade kvar. Innan Idun skulle vakna alltså. Jag hann precis äta min lunch innan hon vaknade och sen var karusellen igång igen. Fan, jag skulle inte målat socklar-jävlarna. (Jag ska vara lite föräldraledig nu igen tills Idun börjar förskolan, idag var min första dag igen. Därav utläggningen). På en promenad runt pildammen senare på dagen föll en insikt på plats. Det tog nästan två hela föräldrarledigheter att inse: måla inga socklar, jobba inte samtidigt, gå inte ner i vikt, träna inte, ställ aldrig klockan och ställ in om du behöver. (Där emellan uppstå spontanitet, om man vill). Men tricket för att ha bra dagar med sin bebis är att ha noll ambitioner. Det är verkligen det. Lägg dig platt. Man kan resa sig en annan dag. Jag ska iaf hänga upp en kom ihåg lapp på vår kyl.
