Det är en annan sorts trötthet på sommaren. Jag tror den största besvikelsen på sommaren är det naiva antagandet att man slutar vara trött. Det gör man ju inte. Det är bara olika sorters trötthet. En för korta dagar (vintern) och en för långa (sommaren).Det hände något när jag åkte till Frankrike stup i kvarten där i maj. Dagarna blev så stora. Långa, fylliga, långsamma. Drog i min inre handbroms. En ny nyans av trötthet dök upp. Jag lutade mig in i den, istället för att motarbeta.Något jag inte älskar med sättet jag jobbar nu, anställning framför frilans, är hur snabbt dagarna går. Ibland på ett härligt, adrenalinpumpande sätt. Men ofta på ett slentriant, vardagsmässigt sätt. Som frilans fanns där naturliga pauser, antingen av glapp mellan uppdragen, för lite uppdrag eller… för att man behövde det. Det svängrummet är svårare att hitta i en vardag där leveranserna aldrig tar slut. En annan takt helt enkelt. Ibland hamnar man i otakt.Men sen igen så börjar det också närmar sig sommarlov. Slutet av ett långt arbetsår. En till sorts trötthet. Det är okej om man inte känner dubbla pulsslag. Säger jag till mig själv.Jag kommer på mig själv att tycka om att vara med barnen. Alltså verkligen längta efter dem. Sannerligen ett strategiskt genimove av livet - att göra dagarna med barnen lika långa, maffiga och fylliga som Antibes. Fem timmar ute i sommarMalmö känns som ett helt liv. En uppsjö av känslor och behov som gör att timmarna blir som ett gummiband. Och efter 9 år som mamma, tycker jag om det. Hämtar - en slags - kraft där (en annan framför tvn).Så det är där jag varit senare veckorna. Delat min tid mellan den ultrasnabba framåtandan och nu:ets stilla gång.
