Jag vet inte hur många gånger man orkar höra om januari, eller ja, februari som det hann bli. Min var inte olik någon annans men den har ändå särskilt sig från andra januaris i mitt liv. Förutom den bekanta tristessen och frustrationen över att leva i en färgskala av en tom konservburk har hela jag känts som ett blåmärke. Mer virus och åter virus tar den bästa av den bästa men sammanlagt med jobb och notan efter hösten så kändes det extremt kritiskt där ett tag. Dag-för-dag strategin fick kopplas på och enda sättet jag typ märker att tiden går är genom mitt underliv. När jag fick min mens sist blev jag så paff att jag tänkte det var mer troligt att jag var allvarligt sjuk än att det var dags för mens igen. I morse upptäckte jag ägglossningen, vilket är bisarrt för jag hade ju mens nyss. En minst sagt annorlunda tidsmarkör men ett tecken på hur pressad den senaste tiden har känts. Jag har faktiskt aldrig upplevt vår familj så sliten som denna vinter.Men oroa er inte, vi reder oss alltid och vi tar hand om oss så gott det går. Men kände ändå för att sätta även bloggens trötta manér i ett sammanhang. Och för att säga hej. Hör ni mig genom fönstret som helt plötsligt står lite lite på glänt? Friskt luft, så livsnödvändigt.
