Nästa vecka är det Algots födelsedag. Det känns helt absurt. Inte nödvändigtvis för att han fyller 11 ( vilket innebär att jag har en tonåring om två år! Jag ska erkänna att jag faktiskt känner mig …inte proffs på att ha barn..men old in the game nu när många i mitt IG-flöde har bebisar eller toddlers. Ibland får jag en konstig mix av känslor Som sköljer över mig samtidigt. Ledsen över att jag missade den gemenskapen med jämngamla, insikten att jag hade gjort en del saker annorlunda idag (jag var inte tok-ung när jag fick barnen men ändå ”bara” 27 med Algot) samtidigt som jag än idag kan stå kvar med en känsla av att vara ensam på jorden (fast det är man inte men ni fattar). Samtidigt som samtidigt och samtidigt som det är så skönt att ha harvat klart i den där gyttjan av känslor och omställning. (Jag klarade det!). Så mycket känslor, så lite kropp!) Hur som. Den absurda känslan kopplad till 11 års dagen är i alla fall mest i förhållande att jag fattar inte årstiden. Hans födelsedag, redan? Även Algot lät förvånad när jag sa ”det är din födelsedag nästa vecka”. Tittar ut och känner inte igen april. Våren känns ambivalent samtidigt som dessa motstridiga känslor har rivit i bröstet på mig några veckor nu. Jag har ingen bra förklaring och att skylla på vädret och den försiktiga våren känns som en enkel och tillräckligt rimlig förklaringsmodell. Men kanske har det mer med tiden i livet att göra än årstiden? För som min lång parantes målade upp så är ju den specifika parentesen ändå en viktig pusselbit. Jag jagas mycket av en känsla av att det alltid finns någonstans jag inte är. Allt tar plats. Jobbet är kul! Hemma är kul! Barnen är kul! Kompisar är kul! Och det finns förvisso plats för mer nu, när vällingflaskor, blöjhinkar och bärselar är undanstoppade men det är som att man varit svältfödd och står vid eyr stort buffébord och slafsar i sig. Allt är så kul och gott och jag SLEVAR i mig och helt plötsligt är man så mätt att man inte får i sig en millimeter till men så glömde man dricka vatten och man är så törstig samtidigt som man undrar hur i helvete mer ska få plats. Typ så! Så det gör att jag går lite på övertid hela tiden och känner mig helt urlakad varje kväll. Samtiden ger inte plats för trötthet utan att det ska kännas som ett misslyckande. ”Nu är Christin trött igen!”. Men herregud vilken lögn att man inte blir trött av livet! Det är ju livet! äh, jag svamlar! Det är nog pollen.
