[caption id="attachment_2147370145" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Vi har typ byggt ett fort här hemma i helgen, varit ute 3 timmar på hela helgen. No joke, men skönt för hela familjen. Lagom till fredag kväll på första veckan på höstterminen så somnade Algot med feber. Över lika fort som den kom, men präglade ändå helgen med ett skönt lunk. Vi har inte spenderat så mycket tid tillsammans vi tre som denna sommaren sen vi var föräldralediga typ. Det är fint att ge varandra den tiden igen. Mellan då och nu har vi liksom mest jobbat i skift. 1,5 år till Anton och till examensarbete på arkitektskolan och etablera sig på en arbetsplats. 1,5 år till mig för att starta företag och jobba upp ett yrkesliv som frilans. Alltihop starkt präglad av prestationsångest, utbrändhet, framtidsstress och oro. För oss båda. Så resten av tiden gick till sist till att försöka laga det vi tog i sönder genom att inte prioritera oss eller få plats som par på tre år. Ibland slås jag av tanken hur nära det var att det inte gick att laga och hur bra det känns nu. Så vi målade äntligen vårt sovrum i helgen. Mellan min vilja, Antons hästkraft och Algots goda humör så har vi nu ett rosa rum. Man tänker genast "varför har vi inte gjort detta tidigare", för man glömmer så snabbt. Rummet har stått orört i nästan 1,5 år för att vi behövde det. När vi byggde om lägenheten våren 2018 så var det också då allt höll på att gå år pipsvängen. Mellan uppstarten av JWHF och renoveringen började vi dessutom gå i intensiv och akut parterapi. Där pratade vi mycket om krav och förväntningar, både utifrån och inifrån en själv. Det blev tydligt att både jag och Anton är personer som gärna drivs av skuld och skam, vad vi tror förväntas av oss. Gör man det för mycket, istället för att drivas av lust merparten av tiden (man kommer aldrig ifrån att vara vuxen) så försvinner glädjen. Och så gjorde vi helt enkelt för mycket grejer, försökte hinna med för mycket. Låter så simpelt i efterhand men det kändes som en omöjlig ekvation att lösa just då. Men vi lärde oss att skita i saker. Både i att-göra-listor och vårt dåliga samvete. Vi var i större behov av lugn och ro än att ett målat rum, helt enkelt. Men sen. När det behovet var täckt och tillgodosett, så kom lusten och inspirationen tillbaka som en trogen vän. Och vi målade hela skiten på 36 timmar i ett vakuum av ett stökigt, slappigt och tillåtande familjeliv. Hur som helst. Jag ville mest säga hej, berätta om vår sköna helg och vårt nya rosa rum. Men jag antar att livet sällan bara är ett rosa rum.
