När jag har haft intensiva dagar på jobb (eller något annat för den delen) kommer jag alltid på min själv att småspringa hem. Både i tanken och kroppsligt. Jag saknar min lilla familj, mina barn, tryggheten i rummet när Anton kollar fotboll och jag något likvärdigt nonsens. Även bara efter några dagar och egentligen handlar det om att jag inte varit där rent mentalt (men snälla, någon ring mindfullness-kliniken, jag är färdigbakad!). Pandemin, terapi och hederlig tid (ska jag åberopa ålderns visdom nu som en annan gamling?!) hjälpte mig falla handlöst förälskad i familjelivet. Av olika, väldigt personliga, anledningar har jag länge stretat emot. Yttre och inre förväntningar, föreställningar, gamla sår och högaktuella rädslor höll på att bygga en ganska så gedigen mur. Skönt att bygget avtog och insikten tilltog: att jag är en hemmakatt som älskar stadslivet.
