En gång sjukanmälde min mamma mig med ”ont i hjärtat” efter att en pojke gjort slut med mig i gymnasiet. Det var nog senast jag upplevde ren hjärtesorg, som nu. Klart att livet har varit tufft och utmanande sen dess. Och jag har drabbats av sorg innan. Min egna pappa gick bort för 16 år sen, men det var en grumlig sorg. Kantad av svek, komplicerade familjeförhållande och känsla av övergivenhet. Jag var också bara 21 år. Denna sorg, efter Antons pappa och min svärfar, är… renare. Ofiltrerad hjärtesorg att tappa någon riktigt viktig på vägen. Min bror och Helle var i huset med mig medan vi räknade de sista andetagen. Anton var där. Min mamma kom också sen. Alla slöt upp. Det var skönt för barnen, och för mig att få vila där. Från köksfönstret en morgon, vacker inte sant? Rolf, Antons pappa, var en av en handfull personer som varit de mest konstanta i mitt liv. Annars spridda av antingen trauman eller geografi, klev Antons familj in och visade mig en annan uppsättning av hur en en familj kan se ut. En gåva jag fick i livet. Som gör att jag kan vara en annan, helare Christin, till dom som finns kvar. Anton sa vid flera tillfällen att det var som en förlossning, fast tvärtom. Timmarna gick, vi väntade, undrade om det hänt något. Envis in i det sista. Vi ritade sommaren på en T-shirt under tiden. Grät en skvätt när jag berättade för Helle om barnens sista hejdå. Barnen som är här och nu. En superskill utan motsvarighet. Och hade sommarlov, som vilket som helst. Fast ändå inte. En lill popp finns alltid i frysen. Det har jag snott från Lotta, Antons mamma. Små saker förs vidare både här och där. Anton kom hem efter att det hänt, sista andetaget. Rakt in i sommaren. Valde att bejaka barnasinnet likväl sorgen. Livslust lärde vi oss av Rolf. Det ska vara kul! Vi gick ner till havet och fångade krabbor. Jag och min lillebror blev 5 igen när vi fiskade mer vår barn. Alla tider finns i en och kommer fram när man minst anar det. Ett generationsskifte blåser sakta förbi. Det gör så ont och känns samtidigt så rikt.
