Jag får erkänna att jag börjar bli rejält trött nu och att hjärnan börjar drifta iväg. Även om det fortfarande är 10+ veckor kvar tills det kommer en bebis kan jag vakna mitt i natten och bli chokad och känna viss panik när jag inser att det faktiskt kommer komma en bebis. Börjar också känna en viss nervositet inför förlossningen smyga sig på. Hjärnan, själen, kroppen behöver få hänga med, jag vet. Jag ska bara. Den här hösten har sprungit iväg, även när jag hatar när andra säger så. Och mitt i det är jag glad att jag ändå kan säga så. Att det börjar tuffa på och kommer roliga jobbförfrågningar är ingenting som bara ramlat ner i huvudet på mig. Det har tagit flera år. Så jag är både glad och frustrerad på samma gång just nu. Men jag har också lagt märke till att fler och fler frågar mig "hur orkar du allt"? Såklart i skenet av att jag dessutom är gravid. Och jag känner en viss gnagande känsla inför det. Jag inspirerar gärna men undviker också gärna hetsen, eftersom den hetsen förstört för mig själv så många gånger när jag scrollat internet. Jag blir inte inspirerad när någon står i en kostym 9 dagar efter förlossningen med ungen under armen och deklarerar "game on". Men det är inte alltid en helt lätt balansgång, när man inspirerar och när man inte gör det. Men i alla fall så är det korta svaret egentligen: det gör jag inte. Jag klarar inte allt. Jag börjar bli riktigt trött och har min sista stora deadline nästa vecka i och med att JWHF är med och arrangerar Beyond Us öppningsevent. Jag längtar desperat efter mer luft i kalendern. Inte alltid för att mitt skrivbord är så himla fullt av praktiska arbetsuppgifter men för att försöka driva eget och få barn ibland är en mer känslomässig resa än en fysisk. Och tillsammans med alla praktiska saker som ändå ska göras så blir det lätt härdsmälta inombords. Så jag gör två saker just nu: jobbar och går hem. Och det är så jag orkar det som till synas verkar vara "allt". Där man inte heller ska glömma Instagram-syndrommet som även jag är en del av: man lägger ofta ut det man gör, och inte alltid det man inte gör. Kanske jag också en dag orkar dela med mig av tillkortakommande i direktsändning, jag beundrar de som orkar gråta rakt in i kameran, men det är jag för skör för just nu. Jag behöver distans och tid för att dela med mig, och har alltid varit en skrivande person. Ibland tar det en minut. Och även om mitt jobb ofta både vävas in i och förväxlas med privatlivet, jag har verkligen inget kontorsjobb, så är det jobb jag prioriterar nu. För att jag vill. Och för mig finns det en kraft i att våga säga det. Att våga vara otillräcklig i allt annat en stund. Anton lagar all mat, hämtar och lämnar nästan alltid Algot, jag glömmer födelsedagar, jag tränar inte, svara knappt på sms, ibland inte ens på tilltal, avbokar hejvilt, telefonsamtal är en forna grej jag knappt minns och jag är väldigt otillgänglig på många sätt just nu. Det har inte alltid varit så i mitt liv. Jag har inte alltid vågat göra folk besvikna och satsa på något som bara är för mig. Det har varit en oerhörd lång och stundvis smärtsamt resa dit. Dit till när jag inte kör över mig själv. Att vara duktiga flickan i allt har kostat mig mycket i mitt liv och även om jag hela tiden lär mig att släppa taget om henne så landar jag samtidigt mer och mer i denna insikten: ingenting är förevigt, allt rör på sig. Detta är just nu och jag har gjort att aktivt val att det är ok. Jag drömmer om ett liv på egna villkor, sundare arbetsklimat, roliga drömmar, rimliga förväntningar men det får också lov att vara en väg dit. Jag har inte alla svaren och det är en jäkla serpentinväg att köra på. Ibland blir man för jävla åksjuk. Men så länge man inte tappar varken blicken eller ryggraden, tänker jag. Jag har investerat både tid, känslor och pengar i att få lov att göra detta. Så ja, jag jobbar mycket just nu. Nej, jag orkar inte allt. Jag lär och ändrar mig hela tiden. Och det är underbart att det äntligen få lov att vara så.
