Det är måndag morgon. Jag hamnar bakom en moped när jag bromsar in med cykeln vid ett rödljus. Mina ekologiska apelsiner som jag åt till frukost vänder sig i magen. Jag försöker trösta mig med att det i bästa fall tar ut varandra. Det är ovant att vara ute en måndagsmorgon. Det är hetsigt och jag känner mig som en nybörjare. Jag är påväg till barnmorskemottagningen som jag gick till när vi väntade Algot. Jag fick aldrig någon speciell relation till min barnmorska. Hon var artig och ordentlig, precis som jag. Hon frågade hur jag mådde och mätte mina blodvärden. Jag log och sa att allt var bra. Samma sak när jag var tillbaka sex veckor efter förlossningen. Vi pratade om att hon skulle gå i pension och hur min sömnbrist faktiskt inte var så farlig. Jag kände mig stolt när hon berömde mig. När hon frågade om jag ville göra en vaginal undersökning ljög jag och sa att det inte behövdes. Hon förklarade att hon inte brukade göra vaginala undersökningar om allt gått bra, och nu hade ju allt gått bra, men om jag verkligen ville så kunde hon undersöka mig. Jag ville vara bra på att må bra så jag sa nej. Precis som den gången när jag var liten och skulle sy min lilltå. Läkaren gav mig lokalbedövning och frågade om jag kände något. Jag kände allt men skakade ändå på huvudet. Att vilja vara duktig kan verkligen vara en smärtsam historia. Jag parkerar cykeln och går upp för trapporna till mottagningen. Den främmande känslan från morgontrafiken försvinner när jag kliver in genom dörren. Den äggula färgen på väggarna känns trygg och bekant. Tanten i det annars tomma väntrummet synar mig och säger godmorgon på ett sätt som om hon vore min lärare, irriterad för att jag försenat och burdust stapplat in i klassrummet. Hon har inga glasögon men ändå ser jag hur hon tar ner ett par på nästippen, böjer hakan och kollar över glasögonen när hon hälsar. Det är uppenbart att jag stört henne, men jag bryr mig inte för det här känns som mitt väntrum. Den nya barnmorskan är yngre än vad jag föreställt mig. Hon ser snäll och varm ut. Kanske är det för att hon har rosa sjukhuskläder istället för vita som min gamla barnmorska. Jag har ringt och bokat tid för en gynundersökning, för det är väl glasklart att om man någon gång skall göra en vaginal undersökning så är det efter man fött barn. Hon inleder mötet med att säga att hon läst min journal och ser att min förlossning var lång. Du måste ha varit väldigt trött, säger hon samtidigt som hon vänder sig om och tittar mig rakt in i ögonen. Jag hinner inte svara innan jag börjar gråta. Hon ser inte chockad ut så som man tänker att någon skall se ut när den andra börjar gråta trettio sekunder in i ett samtal. Antagligen för att hon är van, hon har sett många som är precis som jag. Men jag känner mig ensam och onormal. Jag pratar snabbt och flyktig, i ofullständiga meningar. Förlossningen sköljer över mig. Min förlossning var inte dålig, hemsk eller läskig men den var stor. Det är egentligen konstigt hur man ofta lämnas vind för våg efter man fött barn. Det fysiska är en sak men jag var fullständigt oförberedd på vilken mental härdsmälta det skulle vara att föda och få barn. När jag ursäktande torkar tårarna och säger att jag är tacksam över att allt gick bra och så vidare, och att det finns andra som har det värre, avbryter hon mig. Hon lägger sin hand på min. Din förlossningar var lång och oavsett så är att föda barn en omfattande grej. Men ibland kan det ta lite tid för det att sjunka in, säger hon. Hon får mig att må bra. Jag känner mig sedd, mina känslor legitimerade. Jag tar av mig byxorna och hoppar upp i stolen. Barnmorskan konstaterar att mitt underliv ser bra ut. Det har läkt fint, vilket är en lättnad. Sist jag låg i en sån här mackapär födde jag barn. Det kanske låter konstigt eller motsägelsefullt, men det känns inte obehaglig att vara tillbaka. Snarare tvärtom, jag känner mig trygg och omhändertagen. För det är någon som kollar att jag är hel.
