Jag har haft ett par tillfällen den senaste tiden när jag nästan fått en obehaglig känsla när jag tänkt på tiden. Jag mötte upp en vän som var i stan på lunch förra veckan och när jag insåg att sist vi sågs så var det augusti så kände jag en uppriktig förundran och kunde knappt minnas hur hösten gick. Eller när någon sa att det var två veckor till påsk. Samma känsla. Och även nu, när jag såg att mitt senaste blogginlägg var för 10 dagar sen, så känns det som att någon lagt något på fel ställe. Jag har även kommit till den årstiden då jag pratar och tänker på vädret varje dag. Med handen på hjärtat tycker jag inte varken november, januari eller ens vabbuari är katastrof. Det är vinter - på gott och ont som varje årstid. Men nu. Allt känns plågsamt nära men fortfarande så långt bort. Jag vill känna en ljummen vind mot min kind. En glass som smälter för fort och solglasögon som repas av nycklarna i jackfickan.
