Hur förlägger man ett par jeans egentligen? Jag minns att de var väldigt smutsiga och att jag spillt fett på dem från en pizza på Far i Hatten. Men jag hittar inte dem i tvättkorgen, eller under sängen, eller under badkaret. Ja, jag har hittat kläder där innan. En kompis säger till mig att hen måste skynda sig hem för de ska sortera barnens kläder efter lämning. Hen ser trött ut på flera sätt. Jag säger att jag slutat med sånt, lägger bara allt i källaren. Ett himla haveri är det där nere. Berättar att en dag ska jag ha en stor gårdsloppis, ta hand om och skjutsa vidare alla saker som fortfarande har liv i sig, men att jag nog skulle tappa livet själv om jag skulle göra det nu. Jag kan inte ju inte ens hålla reda på mina egna byxor. Jag minns när jag och Anton gick i parterapi. Det var det första hon sa till oss; sänk kraven. Vi höll på att kvävas av alla måsten vi trodde fanns. Men det är ju bara sånt någon - man - hittat på. Även om min tanklöshet kanske gått lite för långt ibland. Jag minns när min kollega tittade på mina jeans och såg fettfläckarna. Hennes blick såg lite äcklad ut, det gjorde den, men hon ryckte uppfostrat på axlarna för att visa att det inte spelar någon roll. Men blicken hann landa först. Jag skämdes lite, kommer jag ihåg. Men samtidigt bubblade det inombords; du vet inte hur mitt inre liv ser ut. Kanske var det en vinst att bara gå upp ur sängen den dagen. Eller så var det en sjukt god pizza till lunch. Jag har lärt mig acceptera och njuta av båda. Även om jag ibland längtar tills jag hittar mina jeans igen. .
