På bra dagar kan vi skämta om mitt dåliga immunförsvar, för min kropp håller ihop ganska bra ändå och kämpar på. Det gör den verkligen. Men vintern är ofta hård med alla sina förkylningar och influensor. På 1177 har jag tolv covidtester från 2020, alla negativa förvisso, men en virusfest trots allt. Blir något barn sjukt, blir jag sjuk. En enkel ekvation. Så nu sitter jag här igen, med lock för öronen och en ny förkylning. Unikt för denna gång är att jag hann inte ens bli frisk från förra omgången, som var för två veckor sen. Jag vet varför. Jag började jobba - för mycket och för tidigt -eftersom vi hade ett stort event på jobbet som jag inte ville missa. Jag erkänner. Jag gasade när jag borde bromsat. Som ett proffs såg jag att karaktären på Iduns snor var annorlunda häromdagen, och insåg snabbt att hon dragit hem något nytt trots att vi alla var sjuka veckan innan. Men jag hade hoppats på att detta virus skulle hoppa över mig för en gång skull. Men jag antar att jag skulle ha det för jag var så kaxig där ett tag över att jag klarat mig sen vi kom tillbaka från semestern. Det finns tusen goda råd och alla sagda i välmening. Jag lever efter dem så gott jag kan. Och trots att alla råd alltid är samma, så googlar jag ibland fingrarna heta fortfarande när jag blir tillräckligt desperat. Men sanningen är att mitt immunförsvar knäcktes när jag led av insomna när Algot var runt 10 månader. Det tog fram tills samma sak hände med Idun, innan jag förstod att jag drabbats en postförlossningsdepression som yttrade sig i grova ångestpåslag, insomnia och panikångestattacker. När mina sömnproblem var som värst sov jag max 3-4 timmar per natt, och sällan en hel timme i sträck. Det är märkligt att tänka på den tiden för allt är verkligen ett töcken. Idun kom och samma sak hände. Mina postförlossningsdepressioner har alltid triggats av när jag slutat amma. Det förvirrade mig och fick mig att anklaga mig själv. Det pratades om babyblues och depressioner i direkt anslutning till förlossningen, men aldrig så som jag kände det. Så jag drog slutsatsen att det helt enkelt var fel på mig. Men idag vet jag bättre. Hormonerna gick helt enkelt bananas. Med Idun insåg jag att jag behövde hjälp, att jag inte skulle orka härja runt i olika självhjälpshyllor och fick äntligen den behandlingen jag behövde. Det var som att någon tryckte på en knapp, jag stängdes av och fick äntligen vila. Livet slutade inte vara livet, men det var den största lättnaden jag upplevt i hela mitt liv. Men vila till trots så fortgår livet i rasande takt. På dåliga dagar blir jag ledsen över att min kropp fortfarande är påverkad av allt som varit de senaste sju åren. Skäms när någon påpekar hur ofta jag är förkyld och klandrar mig själv, även om jag innerst inne vet bättre. För samtidigt som allt varit, så är småbarnsåren fortfarande småbarnsåren. Idun är vild, jobbet jobbas och livet levs. Och man gör så gott man kan i det. Men jag är också tacksam att jag på mitt bevingade sätt faktiskt har hälsan i behåll. Att allt är i ett underbart virrvarr och att jag med handen på hjärtat numera kan säga att trots diverse gnäll till höger och vänster så mår jag bra. Det är en ynnest att få gnälla på gnälliga barn. Att disken är jobbig, tvätten och vem fan ska laga mat. Så glad för det vanliga livet istället för skrikgråtandes nätter, darriga ångesttimmar och en kropp som aldrig slutar pulsera. Men immunförsvaret tar tydligen en extra minut på sig. Och det kan den väl få.En påminnelse till mig själv och mina dåliga dagar. Att de dåliga dagarna inte är så många i det stora hela längre <3
