Jag längtar efter att det ska bli tyst i mitt huvud. Jag minns när min terapeut en gång sa ”bara för du ligger still i soffan betyder inte det att du vilar”. Då kunde jag rent intellektuellt förstå vad hon menade , men inte känna det. Jag ramlar tillbaka till mitt ryggmärgsbeteende ibland. Det är jobbigt för det innebär att jag lever över mina tillgångar, rent energinässigt alltså, och det tar alltid ut sin rätt förr eller senare. Däremot har en ny känsla uppstått de senaste par åren. Nu vill jag desperat känna vilan lägga sig som en hinna mellan mig och världen. Jag kan innerligt och hjärtligt längta efter den. Jag ger allt oftare - och enklare - upp annat för att kunna släppa in den. Innan ville jag bara fortsätta springa, för det var den enda trygga känslan jag kunde. Jag kände helt enkelt inte till annat. När jag gick i terapi senast handlade mycket om att känna in kroppen. En form av meditation antar jag. Kroppsskanning. Ibland när jag kom instormandes kunde vi ägna de första 30 min åt att jag fick fysiskt känna på kroppen med händerna och svara på var det kändes och hur. I början tyckte jag det var fjantigt. Jag skruvade på mig och vinglade mellan att inte vilja vara otrevlig och inte vilja delta. Men vilken investering. Jag kom ihåg första gången jag kunde identifiera hjärtklappning. Jag trodde det skulle vara så, förstod inte att det var något avvikande. Men nu vet jag att när jag känner en molande värk i ryggen så är det ofta ett tecken på att jag börjar gå över min gräns. När jag lämnar kroppen och huvudet gasar, så får jag ont i ögongloberna och då vet jag att jag är fasligt nära kaputt. Paradoxen är att när min kropp är fylld av diffus ångest så vill den helst köra på. Att inte stanna upp är dess näring.Men jag vill ju odla andra saker. En stark kropp, ett jämt sinne, ett tryggt hjärta. Ibland är jag rädd för att mitt driv och ambition ska ta skada av att sakta ner. Som att det är farten som är min usp. Stress är så lurig, bästa kompis med ångestkänslan, och fan vad de gaddar ihop sig. Förvränger verkligheten och vill det sig illa så tror jag på dem. Men nu vet jag att min sanna kompis är där ute. Jag lämnar det innersta utrymmet till hen. Vilan. Så att man orkar blomma länge, sommar efter sommar, som en perenn.
