[caption id="attachment_2147371475" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Det är lite jobbigt nu. Jag sover väldigt dåligt och det tär. Sömnbrist kan få min ångest att eskalera och all logik försvinner ut ur fönstret. Allt jag gör blir känslodrivet, till och med sånt som kan lösas av miniräknare och diverse excelark. Totalt utmattande, och att inte sova är som bensin för det haveriet. Det är så många olika störningsmoment på nätterna nu; jag kissar femtioelva gånger, halsbränna, förkyld, bebisen rör på sig, jag försöker röra på mig. Och så mitt huvud. Den lilla kvarnen som bara maler och maler och maler. Ibland fantiserar jag att någon ska slå mig med en stekpanna i huvudet så att jag svimmar. Bara för att få tyst på den. Istället sitter jag och gråter i soffan mot Antons axel mitt i natten efter att redan varit vaken flera timmar. Fina Anton, min stora stöttepelare i livet. Inte perfekt, för det är ingen, men bättre än någon annan någonsin i mitt liv. Igår ville jag verkligen att han skulle få en mysig farsdag, en extra kram men även det gick åt pipsvängen när jag var så trött och gick hem och grät istället. Dessutom så smög han upp med Algot nu på morgonen, stängde dörren till vårt sovrum och lämnade en lapp om att han lämnat Algot på förskolan, fast det var jag som skulle göra det för han skulle tidigt till jobbet. Så jag skulle få sova så länge kroppen tillät. Alla pappor är inte bra, tro mig när jag säger att jag vet. Och mammor och kvinnor drar onekligen ofta det allra största lasset alltid. Men just nu är jag så väldigt tacksam att få lov att uppleva att vara två vuxna som hjälper varandra i detta intensiva (familje)liv, oavsett dag.
