Nu tar till och med Algot frivilligt på sig sin tjocktröja på morgonen. Det går knappast att kalla det sensommar längre även om man fortfarande enkelt går med bara ben. Jag går fram och tillbaka i Malmö. Säger hejdå till vissa saker, säger hej till andra. Ibland blir jag sur för att föräldraledigheten inte blev som jag trodde. Den här tiden med Idun blev väldigt annorlunda än den första tiden med Algot. När Algot var lika gammal som Idun är nu hade vi redan rest till 3 olika ställen. Vi drömde om en långresa till när vi fick nästa barn. Men oftast är jag så trött att jag tänker att det nog ändå är ganska bra såhär också. Även om jag kan bli ledsen när jag tänker på att min släkt i England fortfarande inte träffat Idun. I en pandemi är det extra tråkigt med en utspridd familj. Men desto mer tid har man gett sina vänner. Utan pandemin hade vi inte träffat ett par föräldrar på förskolan som vi nu träffar flera gånger i veckan. Vi firade påsk med ett annat par som vi nu kan gå hem till så trötta att vi somnar på deras soffa och i helgen ska vi till huset och göra äppelmust med ett tredje par. Algot har redan packat väskan och Matilda har gjort etiketter till våra flaskor. Den var så fin att jag skojade att nästa år säljer vi vår äppelmust på Ica. Det gäller att drömma stort. Eller bara påminna sig om att det blir ingen långresa men det blir definitivt något annat. Och så köper jag mycket blommor på torget. Bästa säsongen där är nu. En uppsjö av saker att välja på innan det är dags för lite vila och vinterdvala. Njuter av allt.
