Jag lyssnade på Anders Rosengrens Sommar i P1 häromdagen. Som många andra tycker även jag att det var otroligt bra. En lysande stjärna en molnig dag.Ett av de resonemang som stannade kvar hos mig handlar om hur vi allt oftare ser människan som ett projekt. Något som ska optimeras, mätas och förbättras. Det är, i alla fall, ofta andemeningen i många av dagens kanaler, även om det kläs i något annat.Hans resonemang fick mig att tänka på min egen semester. Jag har varit ledig hela barnens sommarlov. Något jag drömt om länge. Och någonstans märkte jag att det fanns en tyst förväntan i bakhuvudet. Inte min egen egentligen (eller jo, kanske lite). Snarare en dramaturgi som känns väldigt samtida.Jag är inte bättre än någon annan och måste nog erkänna att jag någonstans inom mig känt en förväntan och press på att min långledighet ska mynna ut i något.Kom igen, Christin. Säg något smart! Vad som helst!En insikt, ett uppvaknande, klarhet, fördjupning, förbättring. En ny (bättre) vana. En ny version av mig själv. Som om semestern (eller resan, för den delen) först blir riktigt lyckad när man kommer hem med en tydlig lärdom. Huh. Det är utmattande.Den största vinsten med den här sommaren är inte att jag kom hem med några stora svar, utan att jag hade… tid.Tid att läsa utan att försöka bli bättre. Tid att tänka utan att behöva komma fram till något. Tid att bara följa en tanke en stund och se var den tog vägen. Tid med barnen. Tid med Anton.Värdet finns i allt det som händer medan man lever. Ett inre liv som är helt omöjligt att mäta, visa eller skriva om. Som vi, om vi har tur, kanske ibland hittar i konsten, litteraturen, musiken eller poesin, i flyktiga stunder. Innan det mals ner inuti en och blir till frisk luft.En känsla som inte går att omvandla till content. För det går knappt att visa upp.Och kanske är det därför det är så lätt att glömma hur värdefullt det är. Eller att det faktiskt finns där hela tiden.Kanske var inte den största gåvan med den här sommaren att jag kom hem förändrad. Kanske var den att jag, för en stund, slutade känna att jag behövde förändras.
