<div><a title="Ros" href="https://www.flickr.com/photos/134988819@N03/22547083765/in/album-72157657062673581/"> </a></div> <div> </div> <div>Det är nu det börjar. Slitet. Min kropp tar mer stryk av ett liv med ett barn utanför magen än med en innanför. Visst hade jag mina besvär under graviditeten men de var mer psykiska än fysiska. Nu ömmar skulderbladen, handleden gnisslar och min så kallade falska ischias jag drog på mig i vecka 10 är svår att skaka loss med en 8,5 kilos bebis på höften. Att man inte skall lyfta något böjt som ett C kommer jag på varje gång Algot är halvvägs upp. Sömnbristen är svårare än någonsin, hormonerna hjälper inte längre och stundvis skulle man kunna sälja lägenheten för bara ett ögonblicks ordentlig vila. Samtidigt blir dagarna mer intensiva. Algot är mer än bara sömn och mat nu. Det skall underhållas, konstant. Jag skriver det här medan jag gungar babysittern med foten och lyssnar på hur hjulen går runt runt runt - allt för få en chans att samla tankarna lite. Kanske är det mer nödvändigt än att få sova ibland, att samla tankarna alltså. Jag längtar desperat efter det. Jag och Anton ryker ihop mer nu när stunderna för sig själv blir allt färre och kortare. Vem har mest rätt till att hjärndött skrolla på telefonen i fred? Tror ingen av oss var beredd på hur laddad den frågan skulle bli. Jag saknar babybubblans mjuka hölje. Hormonernas och adrealinet gjorde konturerna mindre hårda. Helt plötsligt känner jag mig sliten. </div> <div> </div> <div>Algot är underbar. Jag är mer tack vare Algot. </div> <div>Älskade unge, vad du gör med mig.</div> <div>Det är en underbar tid just nu. Det är verkligen det.</div> <div>Men, ibland är det en underbar skitjobbig tid. </div>
