Det finns en tidpunkt varje dag efter vi myst i sängen som jag står i köket gör gröt till Algot medan han och Anton är kvar i sängen då allt gör lite ont som en kronisk huvudvärk svagt och i hemlighet knappt märkbart för någon annan Jag rör gröten tills den blir tjock det tar två minuter men jag är inte där jag leker med elden Köket är tomt, fortfarande rent Algot har inte hunnit stöka ner och varje morgon drar en hetsig längtan förbi mig den är aggressiv försöker borra sig in sveper omkring min kropp så nackhåren reser sig som ett spöke om man nu tror på sånt jag kan nästan ta på det livet innan barn innan när köket var tomt jag kunde plugga i fred, springa en mil tänka känna mig klar, hård fokuserad inte mjuk som bomull splittrad Jag älskar Algot på ett sätt jag aldrig älskat innan den är uppslukande kärleken härjar fritt är skoningslös vill aldrig vara utan kommer aldrig vara utan han har alltid en del av mig vart jag än är vart han än är så är jag aldrig 100% mig själv längre för mig själv jag vet inte hur man förbereder sig för det men jag var allt annat än jag var aningslös Jag minns en dag i höstas då när sömnproblemen började sett såhär i backspegeln och en kompis vid det laget en rutinerad tvåbarnsmamma la en hand på min axel och sa Christin, man får sörja sitt gamla liv Så jag sörjer två minuter varje morgon men jag vinner alltid över den längtan den skyr dagsljuset när mina killar kommer in i köket den ena butter Anton, vissa morgonhumör ändras aldrig den andra tjock, go och glad sträcker armarna mot mig pussar dyngsura pussar innan han vill ner och ta saker som är mina jag låter honom skrattar när han inte riktigt når och rynkan i pannan blir djupare precis som den jag har när jag går in i köket igen är den borta det som var och vi, vi är kvar
