Jag behövde verkligen igår. En bra dag. För det kändes som jag höll på att gråta när jag vaknade upp till ännu en riktigt, riktigt grå dag. Kanske för att fredagen varit så tung, av olika anledningar. Jag har sovit dåligt den senaste veckan och då kommer nedstämdheten och ångestkänningar som ett brev på posten. Små saker bli stora och stora saker, ja jag vet inte. Jag orkar tänka så lite på dom att jag låter bli att tänka på det genom att förstora alla dom små sakerna. Smart move. Här hemma är vi nog alla lite drabbade av februaris vidrighet. För förutom den senaste veckan av föresenat och efterlängtat vinterlandskap så har skåne-vintern känts väldigt lång. Vi hamnar lätt i en ond spiral här hemma där vi liksom faller in i en passivitet likt en grönsak snarare än två semi-vitala 30åringar. Jag och Anton har haft det lite tufft den här hösten. Det känns läskigt att skriva eftersom jag är rädd att det ska förstoras upp men samtidigt får ju den här biten av livet sällan synas. Istället får man se videos:ar på par som ger råd på rak arm som om dom inte gör annat. Har svar på allt. Sånt ger mig alltid prestationsångest och så skrockar och raljerar jag försvarsfullt över de stundvis självklara svaren; prioritera varandra, gå på date-night, låt varandra ha individuell frihet osv osv osv. Men vad betyder det i praktiken? Hur funderar det ens tidsmässigt? Är det bara jag och Anton som kan bli totalt överväldigade över vuxenlivets smällar? Kanske är vi bara 24 at heart och det är vårt största problem. We don't do 30 plus. Även fast jag fattar; även jag - vi - har saker som helt enkelt blir för råa och privata. I alla fall var det väldigt skönt när det blev en väldig fart här hemma igår. Det är underbart när man gasar på motorvägen tillsammans. Ett jävlar anammar av nu räcker det. Anton hade inte ens ätit frukost innan vi kastade oss in i hyrbilen. Svepte kaffet på vägen. Jag hade sett på Instagram att det verkade vara fint väder vid sommarhuset. Verkade orimligt eftersom Malmö var grått som betong. Typ som att gråheten gick baklänges. Verkligen ingen färg någonstans. Jag satt nervöst på händerna hela vägen dit. Anton trummade på ratten. Som om vi satsat allt. Femton minuter från huset och mitt i rondell så ändrar sig landskapet radikalt. Snödrivorna blir större, himlen krackelerar i blått. Algot som skriker nej när solen letar sig in i bilen och gnuggar sig hårt i ögonen. Vi parkerar och hör hur motorn stängs av. Fyller lungorna med luft, skriker rakt ut och känner det ända in; så fint vi har det. Sen åt vi korv och drack kaffe och svor över att vattenpumpen var sönder. Algot blev sjuk och Malmö är fortfarande grått. Men vi blev lite mer i färg.
