Vi är påväg hem från teatern. Det är mörkt och känns som klockan är mitt i natten men det är bara vinter och klockan är fem. Gult ljus från lyktstolparna lyser upp våra ansikten. Vi går tillsammans. Algot med sin hand i min och Idun tung på Antons axlar. Dagen har präglats av att Algot håller på att samla ihop argument till varför vi bör skaffa en.... hund. För att få slut på menlösa "snälla" sa jag att han fick samla ihop sina argument och driva frågan på ett strukturerat sätt.Vi låter honom hållas delvis för att de i skolan under hösten har övat på att skriva just argumenterande texter och, well, Algot har kämpat med att hitta motivationen. Frustrerade lärare har bett om lite mer ansträngning. Men engagemang är något som kommer inifrån. Och även de bästa argumenten behöver helt enkelt någon som tror på dem. Inget har en så stark motor som när någon - i sitt väsen - tror på en viss typ av framtid eller lösning. Så vi pratar om det, Algot ringer till och med runt (!) till några som har hund för att få folk på sin sida. Han skriver ner argumenten, vi pratar om känslomässiga argument och faktabaserade argument. Det är inte helt lätt att förklara. Det är utmanande även för oss föräldrar att lära ut nyanserna som finns, inte bara i en argumenterande texter, utan i livet. På vägen hem frågar jag när han ska presentera sitt underlag för oss. Han säger självsäkert "imorgon". Jag går några steg före alla och säger över axeln "ska du inte öva på din framläggning, tänk på man får bara en chans!". Anton stannar mitt i i ett steg och gruppen står still. Han tittar på Algot - och sen mig - och säger allvarligt: "det är inte sant, Algot. Att man bara får en chans är en myt". Helt plötsligt pratar vi inte bara om ett hypotetiskt hundliv. Utan ett helt liv. Och inom mig, osynligt för alla andra, släpper jag omedelbart en gammal sanning. Man får fler chanser.