I förrgår förlorade vi barnens farfar. Det är sån otrolig sorg att förlora en så högt älskad person. Det känns som ett knip genom hela kroppen. Barnens bästa vän, en farfar utöver det vanliga, orkade inte längre och mer. När barnen var på en strand och byggde sandslott med sina kusiner, tog vara på livet som han älskade så mycket, somnade han in med sina barn och sin Lotta runt sig. Hemma samlades vi och mellan tårarna sa Algot ”jag hoppades ändå att han skulle bli piggare” när Anton ringde oss och sa nu har det skett. Och jag sa ”det gjorde vi nog alla”. För det gör man när man älskar. Livet och döden har pågått parallellt senaste veckan. Sommarens lena vind och slutets sista suck, hand i hand. Skonsamt och smärtsamt på samma gång. Älskade Rolf. En farfar, pappa och svärfar som kommer vara saknad många gånger och väldigt länge.
