Första natten utan Algot. Jag är helt själv. Det känns ovant men nödvändigt. Jag föll pladask för Algot, blev så upp över öronen förälskad att allt annat kändes sekundärt. Efterspelet av graviditeten gjorde mig hög, jag kände mig oövervinnelig. Jag surfade fram på hormonerna. Ah, dessa kritiserade hormoner men de fick mig att må toppen. Jag började träna efter sex veckor, körde fyra pass i veckan, fikade, reste, gick ut med kompisar, lunchade och jag vet inte allt. Det var fullt ös. Jag körde förbi alla varningssignaler i full fart. Jag som oroat mig för både sömnbrist och (förlossnings)depression, eftersom det där ligger mig nära till hands i vanliga fall, tänkte att jag duckat den smällen. Jag var osårbar. Tills kroppen började göra motstånd. För den lurar man inte. Samtidigt som jag blev tröttare och tröttare, trampande jag hårdare på gasen. Ville så desperat vidare från en lång graviditet att jag hoppade över flera steg. Tillät varken kroppen eller huvudet återhämta sig. Även om min förlossning inte var svår (dock lång) så är även den smidigaste förlossning en enorm påfrestning. Jag promenerade hem från BB, hög på livet, och fick beröm över hur snabbt jag verkade återhämta mig. Sex månader senare kan jag inte sova, kroppen gör fysiskt ont och jag glömmer vad jag pratar om mitt i en mening.Jag håller på att gå i sönder. Häromkvällen, när kroppen återigen spändes som en pilbåge och hamsterhjulet i huvudet började snurra så fort jag la huvudet på kudden, bröt jag ihop. Snyftade fram att jag håller på att bli knäpp. Jag behöver återhämta mig, ta igen det jag struntade i. Först måste jag få sova, reparera kroppen. Ingenting funkar annars. Sen, sen skall livet gå under "minsta-möjliga-motstånd-principen". Det börjar med att jag slutar lägga krokben för mig själv.
