Klockan är halvtio när båda barnen sover. Det är mer regel än undantag att dom somnar så relativt sent. Jag ligger i Algots säng och väntar, längtar efter chokladen och pepsin på andra sidan dörren. Jag hör burken knäckas. Ljudet av pysande kolsyra och en chokladrad som bryts av är typ det bästa jag vet. Ibland är jag så besatt av den stunden att den dagligen stressen mer handlar om när jag ska få nästa cola, snarare än själv arbetsuppgifterna som är livet. När får jag chilla nästa gång?Samtidigt så störs jag inte av att sitta först hos Idun, sen hos Algot. Fast allt tar nästan 2 timmar. Anton är i Hamburg på jobbresa, så jag är själv. Minns nattningarna med Algot, innan Idun ens var påtänkt. Det var hetsigare även om det inte tog lika lång tid. Jag skulle alltid göra annat. Ev av de mest tärande känslorna i föräldraskapet, längtan bort till något i en annan horisont.Det är fint att se att man lär sig, utvecklas och driver igenom en förändring med verktyg man lärt sig längs vägen. Det är också en ny sorts bättre. Inte att förväxla med den på arbetsmarknaden, gymet eller de i ens höstmål. Bättre betyder helt plötsligt att jag gör mindre, utvärderande mer sällan och är mer i den där stunden och gillar läget. Förbättrar inget. Jag vet att det låter som en omvänd kudde, men det är sant. Carpe diem har en motpol! Att ge efter är skönt- kanske det skönaste jag upplevt på många år. Även om jag samtidigt noterar tanken som flyger förbi på andra filen av motorvägen ”herregud vad barn tar mycket tid, ska jag aldrig göra annat?”. Kanske är den tanken kronisk, oavsett hur zen man blir. Men det är också okej antar jag, så länge den inte kör om på insidan.
