Nä, vilken skitvecka detta blev. Har typ legat nerbäddad större delar av veckan, gråtit lite hos barnmorskan och slagit på mig själv i ett inferno av destruktiva känslor. När man blir sjuk, är gravid och inte sover så försvinner alla skydd man byggt upp för att orka navigera sig igenom vardagen med allt vad det innebär. Och även om jag vet att det ofta går över så blir jag alltid så jävla rädd rent ut sagt och tänker "har jag gått i sönder nu?" Jag är definitivt en person som kämpar dagligen med att hantera stress-känslor, prestationsångest och att känna mig bra som jag är. Drivet framåt är en av mina största styrkor men också min värsta fiende ibland för jag känner mig så urusel när jag....inte går framåt. Är inte det vår tids epidemi? Typ. Jag är den första att erkänna att jag brottas med den typen av känslor, men blir samtidigt så sjukt frustrerad över detsamma. Skäms lite också när jag ändå är i farten, när jag inte riktigt lyckas leva någorlunda i samklang med mina värderingar. Även om vi alla lever och lär hela tiden. Ibland är det två steg fram, ett bak. Ibland är det inte värre än en dålig vecka. Men jisses så utmattade det är att vara människa ibland med alla dessa känslor som flyger överallt. Lägg gärna på lite hormoner på det. Men så har jag också varit hemma med Algot som, när vi låg i soffan och vilade, spontant utbrast "oh vilken skön dag det här är mamma". Släng dig i väggen, negativa arne, för Algot vet hur livet ska levas.
