Ett tag trodde jag att jag inte ville ha fler barn kände mig totalt förkrossad av graviditeten traumatiserad av förlossningen trots att allt gick bra och som någon en gång uttryckte det ”att min kropp var gjord för att föda barn” så kändes det som om jag var i tusen bitar kärleken till mitt barn överväldigande till slut såklart men var var jag? tre år har gått, tre år då någon annan jobbat, tagit examen, rest levt till hundra procent tre år av att i ren panik flaxa med armarna känslan av att drunkna, hålla sig över vattenytan plågad över hur jag skulle säga till Anton att jag inte ville ha fler barn bitter, bottenlös ensamhet för att ingen förstod men jag tror det finns fler av mig, bara det att vi sällan får prata om allt och inte bara utvalda delar för hur förklarar man, orkar stå upp för att föda barn inte är naturligt eller kul för mig jag har aldrig ångrat Algot alltså, aldrig men Anton frågar ängsligt det har väl inte bara varit dåligt? såklart inte, älskade du jag har älskat och älskar intensivt men graviditeten tog något ifrån mig som om kropp och själ separerande sprang ut i vattnet tillsammans hand i hand men där strömmen var för stark och vi tappade varandra svävandes på varsitt håll någonstans ute i rymden tre år sen jag fyllde lungorna med luft istället inbäddad i en känsla av skuld att detta inte är det bästa jag gjort graviditeten alltså inte Algot jag hoppas det är lika självklart för er som det nu äntligen är för mig att det finns en skillnad mellan dom två för luften är friskare än på länge nu, jag kan ta djupa andetag igen ända ner i magen skrattar, sover leker lejon jag orkar träna, skratta med kompisar, se och hänge mig till Anton, springa en mil istället för att ägna min tid till att plocka upp mig själv och mitt i det väcks en liten tanke om ett barn igen även om jag är fullständigt skräckslagen, för kroppen hjärnan, orkar verkligen mitt hjärta? och oron för verkligheten där ute kan inte tro att det är 2017 och jag skriver det här men jag oroar mig att det inte finns plats för mig hur ska jag orka slås för min plats på arbetsmarknaden samtidigt som min kropp jobbar på övertid i ett liv med en person till som också vill göra sitt vi är som de flesta par, där kvinnan ofta får sitta långt bak det här är ingen korsfästning av Anton men det är så himla lätt hänt att samhället även sipprar in i hemmet jag kan hämta ta honom på morgonen klart jag kan handla jag jobbar på kvällen istället jo men kan flytta min träning för oss, det är lugnt jag har förresten bokat tvättid och köpt nya förskolekläder till Algot, inga problem kommer ihåg vem som fyller år, föreslår middagar med vänner, uppmuntrar skidresor med killkompisarna bokar en resa, påminner två gånger om vad mina planer för kvällen är och han glömmer ändå, jag forsätter gör gör gör gör gör gör helt tiden hur mycket orkar en människa egentligen? men blundar jag så ser jag det någonstans där borta, livet med fler om vi har tur såklart kanske en bebis till någon dag men jag sväljer samtidigt hårt livrädd för att jag ska pausas igen
