På vissa sätt känns det som nyår. Som att vi - jag - är precis i det där ögonblicket mellan då och sen. Men att sommaren är som en skön buffert som ligger och på en. Efter att jag la ner JWHF bestämde jag mig för att verkligen ta vara på min fritid, att ge mig tid att definiera den. Jag vill verkligen vara ledig i sommar, så jag sa till alla mina befintliga kunder att v.27 går jag på semester och är tillbaka v. 32 / 33. Som egen är det klart att man sneglar på mejlen även mitt i sommaren, det ska jag inte hymla med men det var viktigt att sätta den gränsen för mig själv. För i flera år har jag varit fruktansvärt gränslös i mitt arbete. Helt tiden under parollen "men jag älskar mitt jobb", "så är det att vara egen" och "jobbet är min hobby". Alla de sakerna är fortfarande sanna, jag hade fortfarande kunnat komma undan med det. Men jag vill älska andra saker också, att man kan vara egen på fler sätt och jag vill ha många hobbysar. Som i slutändan dessutom gör det lättare och roligare att ge sig hän till jobbet och för mig att vara kreativ. Arbetet med JWHF tog aldrig slut. Även när jag sa "nu är jag ledig" så kände jag mig jagad. För jag vill nog ändå påstå att det är skillnad på att vara egen så som att frilansa och jobba gentemot kunder, och att driva ett självständigt varumärke. Den ville och behövde att jag skulle vara tillgänglig hela tiden. Det var en ständig konflikt. Detta är första sommaren jag verkligen känner att en stundande ledighet väntar. Jag minns när min terapeut bad mig att blunda och frågade mig hur det kändes i kroppen när jag föreställde mig själv ledig. Vad gör jag? Hur känner jag? Hur beter sig kroppen? Jag var skeptiskt först, eftersom stress är programmerat så. Det gör ont att känna efter så man låter helst bli, tills kroppen skriker av yrsel, illamående, ångest, hjärtklappning. Vad vet jag, alla kroppar reagerar olika. Men alla kroppar skriker till sist. Om jag kom dit stressad och uppe i varv, så började vi alla samtal med att jag skulle blunda och beskriva hur kroppen kändes. Flummigt och tramsigt tyckte jag det var i början. Vad spelar det för roll? Men så lärde jag mig med tiden hur kroppen känns när den mår bra och när den är stressad. Jag lärde mig definiera hjärtklappning och jag lärde mig känna skillnaden när hjärtat slog jämt. Det var revolutionerande att lära känna kroppen och inse att det finns en väsentlig skillnad. Jag insåg även att jag vill byta plats på den dålig och den bra känsla. Det blev kristallklart för mig att det var sorgligt när jag inte kunde svara terapeuten när hon bad mig beskriva en ledig dag med total vila. Jag öppnade ögonen, tårarna rann och jag sa "jag vet inte". Igår avrundade jag de sista stora grejerna med varje kund inför semestern. Jag var inte stressad, jag kände mig inte dålig och istället hämtade på förskolan en timme tidigare. Jag hade lovat Algot att han skulle få ta med två kompisar hem. Efter hans simning skulle hans kompis tillika granne dessutom få komma över och vara uppe sent, eftersom han flyttar i helgen. Jag stod med ett sprängfyllt hjärta och kikade på dem från hallen medan livet händer dem. Imorse flög ändå Algot upp i sängen, trots att han var uppe så sent. Det är nämligen hans allra sista dag på förskolan idag. "Äntligen börjar jag snart skolan", tjoade han medans jag kände mig vemodig i smyg. Sa jag att han också tappade en tand i morse? Klockan 7.43 stod vi på gården, vinkade till Jacob och sa "lycka till idag så ses vi i nya huset". Sen gick jag och barnen till förskolan och njöt de sista 500 meterna mellan då och nu. Med mejlen på autosvar, I'm out for summer.
