I helgen är det jag och den här nissen som hänger. Anton är på jobbresa till måndag. Så vi åt frukost i soffan, tittade på tv och pratade om väderomslag (misstänker dom pratar väder på förskolen, hehe). Rätt skönt i ärlighetens namn eftersom jag den senaste tiden känt mig lite skör. Ibland tycker jag lite synd om folk omkring mig, eller mig själv för den delen. Med så mycket bagage så kan den enklaste meningen sätta sig i mig. Ibland utan att jag vet om det, och så helt plötsligt står jag på gatan och gråter. Som den gången en i Antons extrafamilj hade raljerat och skvallrat lite om mig när jag inte var där och jag sen fick höra det. Drygt såklart men för mig stannar det inte vid "drygt" - det sänkte mig totalt eftersom det påminde mig om saker som hänt när jag var liten. Eller som när någon jag trodde var en kompis bröt kontakten mig med över ett natt (hände iof två gånger så borde väl lärt mig) och självhatet blossade upp som en storm. Sånt kan ju iof hända i vänskaper (även om det också är drygt) men olyckligtvis gjorde min pappa så mot mig när jag var liten. Enkel matematik men känslor är inte matte och ibland river det enklaste upp gamla sår. Så där med att alla "is fighting a battle you know nothing about", stämmer ju verkligen. Kanske är det därför jag vågar skriva om det också. Vi har alla våra strider (vissa värre än andra såklart). Men jag mår som allra sämst när jag försöker dölja det. Då blir det ångest till sist. Men jag skriver också om det för varje gång jag gör det, så skriver ni så fint tillbaka. Om era historier. Det får mig att våga och det får mig att känna mig mindre ensam. Det är väldigt fint, att få se sig själv i någon annan. Jag tror verkligen att alla behöver det. Sen får inte alla detaljer plats här i cyberspace, det tänker jag också att alla har förståelse för. Och det bästa med att växa upp, det är att man växer ifrån vissa saker och in i något annat. In i sin egna familj, som man gjort helt själv. Algot, Anton, vänner, kollegor och de tappra familjemedlemmar som finns kvar. Love'em.
