[caption id="attachment_2147368576" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Jag är fortfarande sjuk, nästan som om den (förkylningen) lagt in en extra växel. Jag känner mig barnsligt sur över det. Gråtfärdig till och med, för i mitt huvud ser jag hur mycket kul det finns som jag inte orkar och missar. Samtidigt kommer rösten i huvudet "tänk på alla andra som har det värre, det här är bara en förkylning". Sant ju, det är ju vettigt att behålla både en ödmjuk och tacksam inställning till livet (man har ju inte växt upp med "barn svälter i Afrika"-pedagogiken för ingenting). Man vet ju hur bra man har det (!), men samtidigt så slår det mig att det jag stör mig absolut mest på när det kommer till att bli vuxen är att ju äldre man blir desto mer tappar man rätten till att vara orimlig. För att man ska veta bättre. Och för att "orimlig" ofta förväxlas med att man har fel. Vilket inte nödvändigtvis är sant. Man lever sitt liv i flosker samtidigt som jag blir avundsjuk på Algot för att han utan någon slags hämning kan bryta ihop över att sylten är lagt på fel sätt på mackan. Han är tre, jag vet. Men samtidigt är det något så underbart fint i hur han får leva ut alla sina känslor. Sur, ledsen, glad, lycklig, skrattanfall, gråtattack, gråtfärdigttrött, pigg, hysterisk, lugn, lat, hungrig, mätt, sugen, älskar, hatar, irriterad, kärleksfull, envis, generös, vill inte, vill. Allt på en (!) dag. Medan mina dagar ibland går ut på att kontrollera mina känslor. Ibland är jag så utmattad på kvällarna för att all energi har gått ut på tänka rimligt. Och ibland kan jag inte somna för när jag går och lägger mig, efter en dag av att försökt inte låta saker påverka mig, skriker mig kropp "DET HÄR PÅVEKAR DIG". Mitt liv hade inte funkat om jag betedde mig som en treåring, jag förstår det. Men ibland trycker jag ner treåringen så mycket att jag mitt liv inte funkar ändå. Vuxenlivet förstör känsloregistret så mycket ibland att allt blir grått istället för en underbar palett av tusen färger. Jag antar att målet är att leva livet däremellan. Get things done och samtidigt ha kul och bejaka vad det nu är man vill bejaka. Min terapeut brukar alltid fråga mig vid varje session "vad behöver du nu?". En till synes enkel fråga men jag vet sällan vad jag ska svara. Vilket i sig är en tankeställare (vilket väl är hela poängen av terapi iof antar jag, hehe). Men idag vaknade jag och sa: "Jag behöver få vara lite orimlig idag".
