Det var ett konkret råd vi fick när vi gick i parterapi, att jag skulle skriva upp i vår gemensamma kalander när jag har mens. Jag var skeptiskt eftersom jag flyger i luften vid minsta antydan av en "har du mens, eller?"-kommentar. Den som man har blivit förminskad med hela sitt liv. En gång ringde en kompis mig i ett blossande samvetskval för hon hade ställt in ett möte och ljugit och sagt att hon var sjuk men egentligen hade hon PMS. Hon skämdes både för att hon ljugit och för att hon "inte kunde hantera" sin PMS. Det blev så tydligt för mig då i den stunden och jag hörde mig själv svara "det är för att vi har lärt oss att det inte är okej att anpassa livet efter PMS". Istället hårt skolade i att skärpa oss, gömma bindor i väskan och inte vara med på gympan. Det har bara varit ok när vi ska sättas på plats. Jag har fortfarande svårt att förstå mig på den, pms:en. Jag är fortfarande chockad över hur mycket utrymme den tar i mitt liv när den väl är på besök. Jag vill inte släppa in den, vilket såklart gör att den bankar hårdare på dörren. Jag skäms när den lyckas våldgästa mig. Och sen mina graviditeter har min ägglossning, PMS och mens ändrat sig radikalt. Såklart har jag inte fått någon som helst hjälp med att förstå mig på den, min egen kropp. Vilket är något jag faktiskt längtar efter. Istället har jag varit lämnad till "trial and error" metoden. När jag gick på akupunktur för min insomna för ett par år sen så utgick han endast och typ bara från min menscykeln. Och tungan och pulsen förstås. Men det var otroligt att vara i ett rum och behandling som inte bara tog hänsyn till min kropp utan faktiskt hade den som utgångspunkt. Jag skulle inte lagas, dämpas eller gömmas - utan faktiskt börja anpassa mitt liv efter menscykeln snarare än tvärtom. En annan vän till mig sa nyligen att hennes son lite försiktigt hade frågat om hon mådde dåligt häromdagen och undrade om hon kanske hade lite PMS ändå? Hennes första känsla var skam för att barnet hade märkt av det och att hon hade inte hade kunnat hejda sig. Jag förstod direkt vad hon menade, jag skäms också när jag ryter till av ingen anledning. Men om man vänder på det? Att det kanske är rentav väldigt fint om våra kroppar får en mer naturlig plats i livet och att - män och kvinnor - kan fråga av omtanke snarare än skuldbelägga för att vinna en diskussion. Jag vill att Idun ska få lära sig om hennes kropp, aldrig skämmas över den eller behöver ljuga om den. Precis som jag önskar för Algot. Jag vill att de ska få leva i en värld där båda deras behov får plats. Så jag skriver in i kalandern: "Christin är i slutet av sin menscykel".
