Vilken otrolig dag det var igår så glad att jag kunde följa med kom hem med säsongens finaste dag och en nyfunnen respekt för förskoleyrket shit pommes, elva barn mellan 1,5- 3 år ingen picknick Algot var på sitt bästa griniga humör sur som en citron typiskt, men han sov gott sen frisk luft knockar vem som helst mig med, ändå sprang dagen på lika fort lämnade Algot till min mor skyndade med sprängande huvudvärk iväg till ett mingel vid nästa bord dumt, såhär i efterhand för jag orkade egentligen inte vara en till person klistra på ett leende mingla, nätverka fy 17 det känns idag att jag gav mer än vad jag hade kvar när kropp och knopp känns som två olika ting kroppen var där men hjärtat hjärnan bortglömda intryckta i ett hörn jag vet inte vad som hände helt plötsligt slog det mig som en blixt från en klar himmel vad tusan gör jag här mina sluttande axlar, Algot som grät när jag gick orken som hängde kvar i garderoben jag måste hem snabbt förlåt, hej jag måste gå vi ses en annan gång tack för ikväll ses snart igen jag börjar småspringa hem allt så totalt glasklart insåg att jag behövs någon annanstans att just nu, hör jag inte hemma här
