Jag får erkänna att det är svårt att skaka liv i bloggen. Samtidigt som jag längtar efter lättillgängligt, ytligt, kul och enkelt, och faktiskt tycker de sakerna är en härlig del av livet ofta, så studsar det mot väggen om meningen med livet. Känslan alltså. Jag saknar denna platsen samtidigt som jag ifrågasätter viktigheten när det känns som hela världen är upp och ner. Känner mig som en urusel person som prioriterar något så trivialt. Jag är nog helt enkelt jättetrött. Oktober kantades av två veckor präglad av smärtsam halsfluss och antibiotika, sen blev Algot sjuk, sen blev Algot inlagd på sjukhuset och samtidigt som han blev utskriven tillkom en annan krissituation (som de berörda bett mig låta bli att skriva om därav så kortfattat). Idun har dessutom också vabbats och varit kräksjuk någonstans mitt i allt det. Och nu är hela familjen krassliga igen. Man hör ju om dessa vabbhistorier, men det är faktiskt först post-pandemi som vi på riktigt upplevt det här hemma. Som om att alla andra virus hade mycket att ta igen. Med det sagt fick vi fick skjuta upp Algots planerade öronoperation - igen. Även om både Algot och vi blev lättade och kände tur i oturen. Det ska erkännas att det kändes övermäktigt att på toppen av allt tänka på ännu ett sjukhusbesök. Undra om ungen kommer få nya rör i öronen innan typ maj, varken han eller någon i familjen får vara sjuk. Lagom till att de långa remissköerna var avverkade och vi blivit skickade fram och tillbaka mellan audiommottagningen och öronläkaren kom vabbhösten. Men Algot är glad för han utvecklade nog någon form av sjukhusskräck den helgen han var inlagd. Att trösta ett skräckslaget barn är en helt ny kategori i föräldraskapet. Äh, nu drabbades jag av ifrågasättande igen. Så bäst jag avrundar innan jag suddar ut allt.
