Jag ligger i sängen med gardinerna fördragna. Jag är glad för mina gardiner. Jag velade länge om jag verkligen skulle köpa så dyrt tyg till ett par gardiner men landade i att tapeter och tyg är ett fint sätt att göra ett hus utan mycket möbler ombonat och mysigt. Men mest visade det sig att det är ett fint sätt att stänga ute sommarens förväntningar. Sommaren är ju tudelad. Så efterlängtad och så härlig men det betyder ju inte att livet slutar vara livet bara för det. Barn blir fortfarande sjuka, man får fortfarande pms och även den mest förskonade från högkänslighet kan bli...trött. Man bråkar, har tråkigt, sover dåligt och planer ställs in. Jag borrade mitt ansikte i Antons armhåla igår och torkade tårarna påväg ut till köksbordet samtidigt som jag skrek "nu är maten klar". Min lillebror med familj har kämpat på sitt håll det senaste året, vilket gör att Iduns eventuella feber är en deal breaker. Fullt förståligt men ibland har man ett barns hjärta och vill bara skrika ut sin besvikelse. I måndags spontanbestämde jag med en kompis att de skulle komma hit dagens därpå. Tisdag morgon ställde vi in det för båda våra barn var krassliga. Som en liten cocktail av småbarnslivet. På min to-do lista står "blogginlägg om sommarens planer", men bara ämnesraden känns naiv och nästan lite oärlig. Exklusiv för dem som inte har småbarn, även om jag såklart fattar att livet kan vara en nöjesplats ändå. Alla har vi väl åkt livets bergochdalbana. Jag försöker avboka midsommarkransarna jag beställt, plockar istället fram boken jag haft svårt att komma in i och snusar i Iduns nacke. Anton kommer upp med kaffe till mig och frågar om han ska öppna gardinerna. "Nej tack", svarar jag och bränner tungan på mitt kaffe. Njut av sommaren men skit också i den.
