[caption id="attachment_2147372116" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Humöret hinner ändras under tiden jag skriver. Det är så upp och ner nu att jag knappt vet vad som är vad . Vad som är på riktigt eller vad det är som spökar. Jag vill berätta om helgen som stundvis varit så mysig att allt jag önskar mig är att någon ska stanna tiden. När jag och Algot ligger i soffan och kollar på lilla sjöjungfrun. När han lägger sig i min och Antons säng mellan oss och säger att han vill ha en bamsekram. När han säger "oh va fint mamma" när jag lagt på en röd duk på frukostbordet. När han kryper in till mig, lägger handen på min kind och somnar. Då hinner jag tänka: snälla, låt det här aldrig ta slut. Det är tillräckligt, jag behöver inget mer. Jag kommer sakna när allt var såhär. Samtidigt så gör kroppen så ont just nu att jag viskar snälla kom nu snälla kom nu snälla kom nu för mig själv och googlar i hemlighet "tidig förlossning". Jag vill att allt det nya ska börja nu. Jag gråter i soffan på nätterna när jag inte kan sova. Då längtar jag bort tiden. Dagdrömmer om något annat. Längtar efter luft i detta vakuum. Försöker komma ihåg hur det är att inte vara gravid, visualiserar hur det känns att kunna springa igen. Eller hur det känns att putta en vagn igen? Vad behöver en bebis egentligen? Kommer mitt sociala jag komma tillbaka? Tänk om detta blivit permanent. Vill att nu ska ta slut. Hur kommer Algot regera? Känner det dåliga samvetet gnaga. Puttar bort det och säger att jag älskar honom tusen gånger på en dag. "Jag vet det mamma", säger han med ett litet irriterat eftertryck på "det". Sluta tjata liksom. Men jag kan inte låta bli.
