Som om livet inte vore nog i sig, kan det inte hjälpas att man tänker till lite extra såhär när ett år är påväg att ta slut och ett annat precis ska börja, inte sant? var är, vad som är, det som är, hur jag är det som varit, det som blir, blir jag vill jag? 2017, ett bitterljuvt år ändå jag är någon helt annanstans än vad jag var i början av året och när jag blickar mot horisonten känner jag sån oerhörd lättnad, exalterad över att jag tog mig tillbaka, framåt vidare jag blev mer en stark känsla av att vara påväg, ryggraden stärkt, inte längre lika bräcklig samtidigt så tog något annat stryk när vi var klara med vårt på varsitt håll och skulle gå in igen så hade plötsligt vägen som alltid varit spikrak blivit snirklig tittar upp för första gången på länge och inser att man gått vilse inte helt lätt att skildra här inte minst för jag lever mitt liv med andra beating hearts som är lika viktiga som mitt eget har svärföräldrar, mor och syskon som läser samtidigt så har den här platsen alltid byggts och präglats av en stark närvaro försvinner den ärligheten, så försvinner jag från den här adressen dessutom så måste jag till slut erkänna för mig själv stå upp för att jag har alltid varit en skrivande person, långt innan blogg och annat digitalt som den gången jag skrev om han som dumpade mig med ett sms i den lokala dagstidningen och blev är du hon som skrev om anders i tidningen med alla Helsingborgs gymnasieskolor jag har aldrig kunnat vara tyst, för då försvinner jag även om jag blir dömd ibland längs vägen så är den hårdaste domen ändå den mot sig själv, visst? så, om förra året präglades av shit jag är snart 30 hände något i år, vaknade en dag och tänkte herregud, jag är bara 30 är det såhär det ska va? när livet springs åt en som om på ett rullband istället för att själv sätta en fot framför den andra av aktiva val och fri vilja tänker ibland att det hade varit så lätt att köpa ett hus, skaffa ett barn till, bil ja ni vet lägga en filt över den brinnande känslan av att vilja något annat, vända blicken ner i marken va nu som alla andra, samtidigt som man med tårar i ögonen tänker varför kan alla andra och inte jag för jag kan känna mig totalt överväldigad över hur svårt det är att kombinera allt, kunna ge näring till allt i livet, i livet tillsammans med andra och inte minst - med sig själv jag antar att det är nu man drar i nödbromsen det är nu det gäller att vara vaksam vaken lyssna inåt våga erkänna att jag vill svänga av istället för att fortsätta monotomt på samma väg även om jag inte vet var den bär men vad jag äntligen vet i slutet av det här året som jag håller krampaktigt tag i är att jag vill leva ett liv där mina små, knäppa, vilda historier får plats .
