Det är så fint här nu blommar som mest när sommaren håller på att ta slut, finalen innan vintervilan men allting blommar visserligen ovanligt sent i år eller var det ovanligt tidigt förra året? vem vet, spelar det någon roll? så länge det blommar någongång, tänker jag allting växer i sån fart här, i vår lilla dal solrosor som blir dubbelt så långa som jag ängsblommor som tar sig, trots en ganska så aggressiv traktor vår gräsklippare två gånger körde han som hjälper oss med gräset över dom, bara sådär ändå tar dom sig växer och kämpar säger oss något trots allt, inte sant? naturen, lär oss ett och annat ändå tänker alltid på när jag började på akupunktur när jag mådde som sämst, var ett öppet sår flammande eld mörkt hål, utmattad själ så bad han mig titta på en blomma, se hur den öppnar sig på dagen, sluter sig på kvällen så ska du också va ingen människa kan vara öppen hela tiden då händer det här, sömnlös skit tom på energi ingenting mer att ge jag tänker alltid på det när höstanemonerna stänger sig för kvällen, eller när tusenskönorna blir som tusen stycken små isberg, vita toppar i gräsmatten även nu när allt är bra igen man måste stänga sig ibland, blicka inåt, vila hur klyschigt eller uppenbart den än låter så påminner det här stället vår dal, naturen huset mig om det hela tiden
