Jag är förbryllad. Algot sitter i bilen och lyssnar på musik i sina hörlurar, istället för att kolla på Ipad. Det känns oväntat mysigt att höra honom nynna i baksätet. Inte för att jag tycker enbart illa om Ipaden. Visst, Algot kan till sist bli tjurig när han sugs in i skärmen, men den har också lärt honom att räkna på engelska och närt en YouTube-karriär. Häromdagen bad han mig filma honom när han åkte på sin kickbike och när han bromsade framför mig sa han ”thanks for watching my video, be sure to smash that subscribe button”. Min haka föll till marken. I skrivande stund sitter vi alltså i bilen. Vi har fyra timmar ner till Malmö och sen ber vi en stilla bön att vi kommer över bron. Tänk för ett par år sen, innan gränskontroller och Corona, när man bara kunde sätta sig på tåget mot Köpenhamn och vara framme på 40 minuter. Vi vältrade i frihet. Bakom oss har vi en otroligt fin vecka. Det känns som att vi packat bilen med minnen. Det är stökigt av upplevelser i bagageutrymmet. Men jag är trött av allt sällskap. Det är alltid lite trixigt att förklara det utan risken att någon ska ta det personligt. Då är det skönt att vara i ett sällskap som säger ”jag såg i din blick att du var trött igår”, innan man själv hunnit hitta på en massa ursäkter. Det är fint att ha människor som ser en och samtidigt låter det vara som det är. Jag visste att vi maxade vår roadtrip lite, men det är ändå en skillnad för ett par år sen. Då visste jag inte vad gränser var. Men det var motsatsen till frihet, ironiskt nog. Vi pratar om att bygga en friggebod vid vårt sommarhus. Kanske till och med renovera badrummet och bygga ut det? Inspirerade av vår väns handlingskraft och magnifika miljöer känner både jag och Anton inspirationen pulsera i kroppen. Det är fullt av näring att dela drömmar. Jag känner mig plötsligt som ett starkt och intakt team i vår lilla Skoda, medan solen värmer mina bara lår. Mina shorts har krypt upp i grenen. Sommaren känns som en gammal vän, någon man känner utantill, den där bästa kompisar man alltid bråkar med. Jag vet vilka knappar jag ska trycka på, när den är tjurig, när jag blir provocerad. Måste den alltid ta så mycket plats? Pratar den inte lite väl högt? Kräver lite väl mycket? Tänk på någon annan för en gångskull, har jag ibland lust att skrika. Men samtidigt, präglas relationen av villkorslös kärlek. Amen skrik då, jag kommer nästa år ändå, bara så du vet. Och då kommer vi ha kul igen, det vet du innerst inne. Älskar dig.
