Jag är som bekant på semester och har således ovanligt mycket tid. (Är inte det en del av varför man har semester?) Tid att läsa. Tid att scrolla. Tid att tänka. Och kanske är det just kombinationen som gör något med mig i skrivande stund.Jag läser just nu The Bell Jar av Sylvia Plath. Ett av bokens mest omtalade stycken är liknelsen om ett fikonträd. Där varje fikon representerar ett möjligt liv. Ett där huvudpersonen blir författare. Ett annat där hon får barn. Ett tredje där hon reser. Hon vill ha dem allihop, men medan hon sitter under trädet och försöker välja börjar fikonen skrumpna och falla till marken.Jag tänkte först att det var en bild av livet. Vilket det förstås är. Men ju mer jag tänkt på den, desto mer har jag börjat se fikonträdet på andra platser också.Som här. På internet. Där jag spenderat en stor del av mitt vuxna liv. Först bloggen, sedan Instagram och allt som kommit efter. Samtidigt är kommunikation mitt yrke. Och mitt jobb handlar egentligen inte bara om att skriva eller publicera. Ibland är det faktiskt den minsta delen av det.Det handlar om att fundera. Att observera. Att analysera. Och, well, ibland dra slutsatser. Den delen av jobbet är nästan omöjlig att visa upp. För den ser mest ut som att läsa en bok på semestern, fastna i en tanke under en promenad eller låta en idé ligga och skava några dagar innan den landar.Strategier förändras. Algoritmer förändras. Plattformar kommer och går. Det som intresserar mig mest är inte nästa algoritm. Det är vad de gör med oss.För ibland undrar jag om internet inte bara påverkar vad vi publicerar, utan också vilka vi känner att vi behöver vara. Jag upplever att vi allt oftare uppmuntras att välja ett enda fikon. Bli personen som kan träning. Eller privatekonomi. Eller AI. Eller mode. Eller hudvård. Var tydlig. Var konsekvent. Var lätt att förstå. Kanske den mest förödande uppmaningen av dem alla. Och jag kan samtidigt förstå varför det blivit så.Jag dras själv till människor som kan mycket om ett ämne. Jag älskar att lära mig nya saker och prenumererar på fler nyhetsbrev än jag egentligen hinner läsa. Samtidigt kan jag känna ett märkligt motstånd. Eller kanske avund. (Ah, denna skamfyllda, hemska tanke.)Inte mot människorna i sig, utan mot känslan av att verka så säker. Att veta exakt vad ens plats är. Vad man ska säga. Vem man ska vara. Som om tydlighet vore samma sak som identitet. Men själv har jag aldrig riktigt fungerat så.Jag har alltid velat skriva om det jag tänker på just nu. Ena veckan ett jobbprojekt. Nästa en bok. Sedan en resa, ett hus, ett samtal eller en tanke som inte riktigt vill lämna mig.Det är säkert inte det smartaste sättet att bygga en närvaro på internet. (Det är det inte, sadly.) Men kanske är det det mest mänskliga. Och framför allt det mest hållbara för mig, om det här ska få vara en del av mitt liv länge.För människor är ju sällan bara en sak.Vi är vårt arbete och våra relationer. Våra intressen och våra tvivel. Vi blir uppslukade av något ett tag, släpper det och hittar något nytt. Vi förändras. Kanske är det därför bilden av fikonträdet stannat kvar hos mig.Inte för att den påminner mig om att vi inte kan leva alla liv. Utan för att jag ibland undrar om internet får oss att tro att vi bara borde ha ett. Kanske är det därför jag aldrig riktigt velat välja ett fikon.Jag hoppas – och tror – fortfarande att det finns plats för människor som får vara lite mer svårsorterade än så.
