När gräset är klippt, musbajset bortdamsugat och huset vädrat så är detta verkligen en underbar plats. Här är så otroligt fridfullt och idylliskt, här vid vårt sommarhus. Även om det märks att vi inte tagit hand om det i vår. Medan en annan bloggare idealiserar sin äng så får jag en klump i magen av min. Den här våren har jag känt att mitt liv sprungit fortare än mig, en gång sa jag till Anton "vad är det för monster jag skapat" och helt plötsligt verkar gräset som växer över våra hallonbuskar, kirskålen som sprider sig som en löpeld, äppelträden som drunknar i allt sly, symboliskt för den känslan. Någonstans tappade jag, inte kontorollen (finns den ens?), men jag tappade... fokus. Släppte blicken. Snubblade över känslor, sorger, besvikelser. Och när jag tittade upp igen visste jag inte riktigt vart jag var. Kände mig ensam. Och så kände jag mig dålig för jag snubblat och försökte låtsas som ingenting och istället försökte jag rationalisera det hela fast jag mest ville skrika. Men jag är en känslomänniska, något många gärna använder emot mig. Eller klappar mig på huvudet för. Så det är lätt hänt att man känner sig dålig när man låtit känslorna vinna igen. För dom är ju dåliga, oavsett vilka dom är eller varför dom är där. Och när jag känt så för länge, ignorerat och slagit mig själv och försökt vara cool, så bubblar det alltid upp på något sätt. Ångest, nedstämdhet, sömnsvårigheter, meningslöshet eller så blir jag helt enkelt sjuk. Det tog flera år innan jag såg sambandet. Och även om jag ser det nu, så tar det tid innan man kan bryta det helt. Målet är ju att kunna vända båten innan den kapsejsar. Men man gör framsteg, även när man tror att man inte gör det för när våren höll på att slå över till sommar kände jag det så tydligt: jag måste bli kompis med mina känslor igen. Du måste ha tålamod med dina känslor, sa Anton en kväll när jag grät i soffan. Som om han tryckt på en knapp, sa jag "ja", kände insikten i hjärtat och somnade. Och här ute bland fågelkvitter, fästingar, svajande träd, knoppade rosor och inte en människa i sikte låter jag dom, känslorna i min kropp, breda ut sig. Övar på tålamodet och att låta dom få vara med.
