Vi kom hem fredagkväll. Lördagen gick av bara farten, bromssträckan är ganska lång när jag haft foten på gasen. Det hela påminner mig om när jag tog körkort och min körlärare skulle demonstrera hur lång tid det tar för bilen att stanna även vid en tvärbromsning. Det går att applicera på flera delar av livet, i alla fall för mig. Det går även att dra liknelser till tuppar som springer runt utan huvud när man slaktar dem. Okej, det kanske var lite väl morbid jämförelse men även den har sin poäng. Jag och Anton bråkar alltid när vi kommer hem. Det går också av bara av farten, ängsligheten pulserar nog i oss båda och längtan efter vila breder osynligt men demonstrativt ut sig som en giftig gas. För numera kan man inte ligga raklång i soffan och kolla på tv en hel dag. Algot stoltserar med att han lärt sig att chilla, men Idun, oh, min Idun. Det dröjer nog ett par år, även om jag är optimistisk att det (hon) lugnar sig lagom till nästa sommar. Vad det inte något som hände vid 2,5 år? Minns jag fel? När vi var hos min bror somnade jag på deras veranda. Jag skulle bara blunda en sekund och helt plötsligt vaknade jag av min egen snarkning. Det var inte bara att jag var väldigt trött, men jag var också väldigt avslappnad. Det är svårt att förklara den känslan, inte minst för att den är ganska ny för mig. Men det är en underbar känsla. Varm och trygg. Jag vill ha mer av den i livet. Det är motsatsen till nu. Nu är mesta trygg för att den är bekant, den är väldigt manipulativ på det sättet. Hjärtat slår en takt för snabbt, ögonen gör ont och öronen ringer. Men framför allt gör det nästan ont i kroppen när jag försöker lägga mig ner. Helt ologiskt, men det känns obehagligt att sakta ner. Ångest lever på utbrändhet, så den pickar på för att se till att jag håller farten så den kan få syre. Det är i stunden enklare att hålla farten. Som igår när jag på en halvtimme dragit igång träning inför hösten, styrt upp en kompis till Algot, en till mig, tjatat på Anton om badrumsrenovering och googlat våningssängar och en rutschkana till Idun. Triviala grejer men hjärnan spann som en leksakssnurra. Katastrofen kändes nära och mitt enskild största uppdrag i livet var att ducka den. I sånt stunder letar jag febrilt efter ett adrenalinpåslag. Jag känner mig som en smutsig och desperat junkie. Fast jag innerst inne bara vill vakna på verandan igen. Jag vet numera hur det känns att vara fri och ha frid. Ångesten har fått en livsfarlig fiende.
