Källa: pinterest En gång skrev jag i ett blogginlägg att jag bråkat med Anton. Nämnde inga detaljer, hängde inte ut någon, kastade inga pajer utan skrev helt enkelt i förbifarten att vi bråkat. Jag tänkte inte så mycket på det, för par bråkar ju. Inte minst i karga småbarnstider. Inga konstigheter, trodde jag. Tills folk började lägga huvudet på sne, fråga hur det var med oss. Hur går det? Har ni det bra? La handen på min axel och stirrade oroligt. Uppspärrade ögon som frågade mig vad Anton tyckte om att jag skrev så. Jag blev helt tagen på sängen. Jag förstod det inte direkt, men jag hade tydligt passerat en gräns. Petat i en myrstack. Pratat om saker man inte pratar om. Gud hjälpe mig. Jag minns en annan gång. Helt annat senario men samma fenomen. Algot var nyfödd och jag gick på en promenad med en kompis som precis fått sitt andra barn. Jag hade ont överallt. Hade svårt att trycka barnvagnen framåt för jag hade så ont i mina handleder. Kände mig som en mes. Minns att jag med tårar i ögonen frågade min kompis om hon aldrig hade ont. Eller var jag… onormal? Jag tvärstannade när hon svarar jag har också ont. I en enkel mening slutade jag känna mig lika ensam. Bara sådär. Lättad men förbluffad frågade jag varför hon aldrig sagt något. Hon rykte på axlarna, för det gör man inte. Och där har vi det. Man håller käft. Ställer sig i led. Ugh. Visst. Jag fattar att ett blogginlägg kanske är annorlunda än att prata med en god vän i förtroende. Man behöver inte skrika ut allting alltid. Speciellt inte när det dessutom berör andra människor. Det är aldrig enkelt. Men för att poängtera det uppenbara - jag skriver aldrig något som gör Anton illa berörd. Berättar aldrig något som inte är min historia att berätta, även om det såklart är en svår linje att balansera på ibland. Men i min värld finns det något oerhört berikande och kraftfullt i att dela med sig på ett avdramatiserat sätt. Knäppa normer på näsan. Bryta ner mekanismer i en enkel mening. Jag är trött på känna mig ensam. Fast. Som om mina kläder alltid är för små. Varför är jag konstig som nämner att vi bråkar i en värld där alla småbarnsföräldrar bråkar?
